Efter lyxresan till Nashville söker sig Malmökvartetten Calaisa tillbaka till rötterna. Nu styr de sitt eget skivbolag där förstlingsverket tar dem tillbaka till den irländska gata där allt började.
– ”Grafton Street” symboliserar vår spelglädje. Vi kommer aldrig att bli för stora för att spela på gatan – precis som Springsteen när han spelade på gatan i Köpenhamn. Nashvillecountryn kanske inte är ett helt avslutat kapitel, men nu drar vi nog mer åt singer/songwriter och irländsk folkpop, säger Anna Törnquist.
För fem år sedan fick de båda syskonparen i Calaisa göra en snabbtripp genom den amerikanska drömmen. Under sitt första besök i Nashville spelade de till sig ett fett skivkontrakt med multijätten Universal. Debutskivan ”Calaisa” sålde guld i Sverige och charmade lyssnare i både USA och Europa. Men Calaisa var ändå frustrerat över att vara en liten kugge i ett gigantiskt maskineri. Mando Diaos manager pushade dem att starta sitt eget skivbolag. Limousiner, svindyra studiomusiker och inhyrda stjärnkockar har bytts ut mot svensk vardag i Tambourinestudion hemma i Malmö.
– Detta är den riktiga drömmen, säger Caisa Troedsson medan hennes bandkompisar nickar i synk över sina caffelatteglas.
Men ”Grafton Street” skulle lika gärna kunna ha hetat ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Efter att ha spelat tillsammans i ett drygt decennium krävdes det avancerad gruppterapi för att de skulle hitta tillbaka till varandra. En ledarcoach som tidigare styrt upp personaltrassel på Ericsson och Volvo kallades in för att svetsa ihop Calaisa. Efter gruppdynamiska övningar på skånska kursgårdar genomgick bandet ett slags omorganisation.
– Vi har genomgått en ”Metallica light”, skrattar Caisa Troedsson. Vi tappade kontrollen, efter så många år blir det som ett gammalt förhållande. Men trots slitningarna ville ingen av oss göra slut. Att vara en Calaisa har blivit en så stark del av allas våra identiteter. Vår ”coach” gav oss olika ansvarsområden och gjorde gruppen till en femte person – ”vad vill Calaisa?”.
Albumets första textrader är en sammanfattning av deras gruppterapi: ”We sing the same song but we can’t get along/We share the same dreams and compassion/With or without there’s not a question about/It’s all about communication.”
– Bara tanken att ha ett liv utan varandra är knäpp, säger Anna Törnquist. Problemet är att vi är fyra frontfigurer, fyra exhibitionister som slåss om samma roll på scenen. Alla tycker att de är den naturliga ledaren, ler Anna Törnquist.
Flera av albumspåren är skrivna tillsammans med den kaliforniska låtskrivaren Maia Sharpe som jobbat med bland andra Dixie Chicks, Art Garfunkel och Bonnie Raitt. Calaisa kontaktade henne på Myspace och bjöd in henne till Sverige.
Arbetet med ”Grafton street” har varit en jakt efter nya sätt att uttrycka sig, nya ljud – med instrument som ”träskor” och ”kassaskåp”. De spottar ur sig andra referenser – Tracy Chapman, James Taylor, Joni Mitchell, Ron Sexsmith, Ryan Adams, Sheryl Crowe, The Sundays. Producenten Per Sunding har hjälpt Caisa Troedsson att hitta ”nudelbas” genom att skedmata henne med Smithssingeln ”Heaven knows I’m miserable now”.
De fyra nyblivna skivbolagsdirektörerna sitter på ett överskottsberg av nya låtar.
– Men först ska vi ge ut Calaisas Barbiedocka, skämtar Malin Törnquist.