Clash med sting i Kingston

Men det är inte därför den är örikets mest omtalade konserthändelse. Sting är synonymt med clash – grova verbala attacker artister emellan. Det är förolämpningarna som får publiken att vakna till liv. Och när det hettar till finns det inget konsertevenemang i världen som kan matcha intensiteten; de öronbedövande skriken, fyrverkeripjäserna, den adrenalinfyllda luften.

Showen är lång, särskilt om man är orutinerad nog att komma i tid. Klockan sju på kvällen börjar spelningarna, de sista artisterna går upp på scenen tretton timmar senare när morgonsolen redan värmer ordentligt. Däremellan hinner en ändlös rad mer eller mindre kända artister passera utan avbrott.

De flesta har inte mer än ett par minuter på sig att göra intryck på vad som ofta beskrivs som musikvärldens absolut tuffaste publik. Ett svagt framträdande möts omgående med skratt, hånfulla utrop (”suck yu muma” är det vanligaste) eller övertydliga applåder under den pågående spelningen – ett besked om att det är dags att gå av scenen.

Även konferencieren skämtar gärna rått på de floppande artisternas bekostnad. Flaskkastning har tidigare varit en favoritgren på Sting, men förhindrades i år med ölförsäljning i plastglas. Samtidigt kan ett bra framträdande, även av en helt okänd artist, hyllas med såväl entusiastiska skrik som raketer.

– Sting har är en verkligt jamaicansk publik, konstaterar Ricky Benz som uppträder tidigt på kvällen. Du måste ge allt du har, annars skickar publiken av dig från scen direkt.

Många i publiken är utrustade med stolar. Åtskilliga sover en stund för att få ork till hela natten. Försäljare tränger sig igenom folkhavet med stora förpackningar med nötter balanserade på huvudet, partykost för att hålla blodsockret uppe på rätt nivå.

Försäljningen av marijuana sker inte lika öppet som på vissa dancehallklubbar - där försäljare viftar med de långa torkade kvistarna - men doften är ändå högst påtaglig och blandas med matos. De jamaicanska rätterna serveras ur rykande tunnor utan några förklarande skyltar. Inte heller artisterna presenteras särskilt utförligt, det tas för givet att vi besökare är fullt insatta.

Precis som i hiphopvärlden är det vanligt att dancehallartister utmanar varandra genom dissar i låtar och intervjuer. Det är dessa bråk som Sting har en tradition av att lyfta fram genom att få upp kombattanterna på scen samtidigt. Veckorna innan Sting kallas i dancehallkretsar för ”war season”.

Då trappas konflikterna upp och mindre heta artister provocerar kollegor till höger och vänster i hopp om att få uppmärksamhet inför galan. De flesta verbala attackerna  är avsedda att vara ren underhållning, men det har hänt att de musikaliska drabbningarna urartat i fysiska våldsamheter på scen.

Extremt få turister besöker Sting. Dels för att Kingston och Portmore med omnejd anses väldigt farligt, men också för att man måste leva med dancehallmusiken och vara van vid patois för att verkligen förstå det som händer på scenen. Showen är, trots att den följs över hela världen via livesändning på nätet, tämligen intern.

Låttexterna avhandlar ofta lokala nyheter och skvaller – som skandalen kring de läckta bilderna på Gaza-artisten Lisa Hypes oralsex, hur fel det är att bleka huden och gripandet av Buju Bantons för narkotikabrott i USA.

I år har förhandssnacket handlat om fejden mellan de ledande dancehallstjärnorna Vybz Kartel och Movado, vid sidan av mirakellöparen Usain Bolt Jamaicas mest omtalade kändisar för närvarande. Båda har en utpräglad gangsterimage och varsitt artistkollektiv under vingarna; Gaza respektive Gully.

Både Kartel och Movado har koppling till slumområden, Gully är en benämning på ghetton i Kingston, Gaza härstammar från Portmore. Namnet på sitt hemmaghetto tog Vybz Kartel efter den palestinska landremsan för att illustrera hur krävande det är att leva där.

Konflikten uppstod för flera år sedan då Vybz Kartel lämnade dancehallegenden och hans förre mentor Bounty Killers kollektiv Alliance, som Movado fortfarande tillhör. Det må låta som ett fånigt internt bråk, men särskilt lojala fans har tagit fejden på bokstavligen blodigt allvar. Våld har förekommit och i landets skolor är problemen utbredda. Klotter om Gaza och Gully syns överallt i Kingston, och vissa dj:s spelar bara låtar från Gaza- eller Gullyartister.

För en svensk låter det hela osannolikt, men i början av december initierades fredsförhandlingar mellan de båda artisterna av ingen mindre än Jamaicas premiärminister Bruce Golding.

Fredsuppgörelsen offentliggjordes sedan i sällskap av en rad ministrar. Samtidigt menar många inom musikbranschen att politikernas inblandning är ett sätt att skylla dancehallkulturen för våldet på Jamaica i stället för att ta ansvar för de bakomliggande problemen – som den utbredda fattigdomen.

Natten framför den pulserande Sting-scenen blir lång. Först framåt halv fem på morgonen anländer de större artisterna. Förväntningarna på en clash bubblar snart i publiken efter vad som i flera timmar mer liknat en talangjakt än ”the greatest dancehall show on earth”, som affischen utlovat. Plötsligt hörs vad som låter som en rad pistolskott och hundratals människor närmast scen slänger sig på marken i panik. Det taggtrådsförsedda stängslet kring VIP-publiken intill scenen rasar av publiktrycket.

Förvånansvärt snabbt är läget avslappnat igen, tydligen är publiken inte helt ovan vid liknande händelser. Movado kliver ut på scen och stämningen blir fullständigt elektrisk i morgondiset. Överallt där det är möjligt står det publik. Vissa balanserar på utstickande delar framför de enorma bashögtalarna, andra på kranarna som håller diskanthögtalarna i luften.

På scenkanten sitter ändå under hela showen en äldre herre ostörd och blandar egna groggar från en medhavd kylväska. Det visar sig vara en man vid namn ”Popcorn” - enligt lokalbefolkningen en av Kingstons största gangsters. Movado bär en kavaj med texten ”Gully Gad” (Gullys gud) på ryggen, och en t-shirt med ”Alliance” tryckt på bröstet.

Han är på scen i tio minuter och pratar om fred mellan de korta låtfragment som han hinner framföra. Bounty Killer, som också hyllar det fredliga samförståndet, kommer härnäst, ”Jamaica need to smile again”, understryker han. Fast innan han lämnar scenen frågar han ändå om han ska döda eller bespara Vybz Kartel. ”Kill” skriker publiken, men Bounty låter honom vara.

Sist av alla är det så dags för Vybz Kartel, helt klädd vitt. Han möts av ett enormt jubel. Också han har ett fredsbudskap. Men trots att det tycks råda samförstånd i publiken kring att fred är något positivt anar man en viss besvikelse.

– Publiken kom för att se en clash, men efter alla bråk under året var artisterna tvingade att agera fredligt. Men visst är många besvikna, säger Ricky Benz när morgonsolen stiger över horisonten.

De som törstar efter aggressioner behöver dock förmodligen inte vänta länge. Artisterna får alltför mycket uppmärksamhet genom bråken för att kunna avstå från dem. Högstadieeleven Everton Chambers Jr, 15 år, har sin lägesanalys klar:

– Det är en fejkad fred som politikerna tvingat på artisterna. De kommer snart vara i krig igen.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut