Cornelis Vreeswijks liv som artist var kantat av löpsedlar. Skandaler. Äktenskap och skilsmässor. Krogslagsmål. Hans husbåt sjönk och med den åtskilliga originalmanus. Hans lägenhet på Odengatan i Stockholm brandhärjades.

Inte sällan fanns det samband med hans alkohol- och periodvisa amfetaminmissbruk. Vid fyra olika tillfällen dömdes han till fängelse. Mest uppseendeväckande var domen 1975 för hot och misshandel efter att han upptäckt att han raggat upp två transvestiter (allt skildrat i den syrliga ”Ballad om hurusom Don Quijote gick på en blåsning”).

Vreeswijk var en omvittnat generös person, men komplett ointresserad av bokföring och skattedeklarationer. Skulderna växte och fogden jagade honom snart. Han dog svårt skuldsatt.

– Det är klart att pressbevakningen av honom var plågsam, men det som skrevs var ju inga lögner och han var också skicklig på att utnyttja pressen, förslagen när det gällde att få rubriker. Han hade inget privatliv som artist utan levde i offentligheten, men han gömde sig inte heller, sammanfattar Klas Gustafson.

Den famösa transvestithistorien rapporterade pressen inledningsvis om utan att namnge honom, men Cornelis gick ändå ut i medierna och talade om händelsen.

– Han berättade ibland mer än han kanske borde ha gjort. Han växte ju upp med en katolsk mor och jag har en teori om att han använde pressen som ett slags biktstol, ”nu säger jag allt så är det ur världen”, ungefär.

Gustafson betonar ändå att Vreeswijks liv aldrig var någon ”renodlad missbrukshistoria”. Han skriver och uttrycker tidigt sympati för narkomanerna och den jazzdiggande speedade skuggvärld som Birgitta Stenberg beskrivit och poeten Paul Andersson förkroppsligade. Cornelis Vreeswijk var fascinerad av den och hade nogsamt läst Norman Mailers essä ”The white negro. Superficial reflections on the hipster” om de hippa – och de fyrkantiga, den välkammade samhällsgruppen som han inte ville tillhöra. Men hans text- och låtproduktion, nära fem hundra sånger, vittnar samtidigt om en man med en lutheransk arbetsdisciplin.

Jan Erik Vold menar att Vreeswijk förvisso hade en kluven inställning till mediebevakningen, men att han ”tyckte om rampljuset oavsett vem som satte på rampljuset”.

– Det var inte bara otur att han hamnade i blåsväder, det var också något han bad om (skratt). Men många av de dumma sakerna som han gjorde var nog sådant som många drömt om att någon gång våga. Jag tror att många älskade honom också för det.