Han förblev holländare, men berikade svenska språket.
Cornelis Vreeswijk var en man med många ansikten. Familjefar och rumlare. Författare till skira kärlekspoem och skabrösa visor. I hans skivutgivning samsades blues och funk med brasiliansk samba, finsk tango och svenska heligheter som Bellman och Taube. Men själv var han holländare och en av hans mest remarkabla sidor var hur han tog det svenska språket i besittning.
Klas Gustafson, journalist och författare till bland annat ”Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk” tecknar en person med ett komplicerat förhållande till Sverige – och ett Sverige som var lika kluvet till honom. Vreeswijks verbala förmåga att blanda högt och lågt hade möjligen att göra med att han lärde sig svenskan så snabbt som invandrad trettonåring.
– Han hamnade på landet, i en liten skola på Ekerö utanför Stockholm. Han måste ha varit ett ufo när han damp ner där, liten och tjock och kunde inte tala svenska. Så han bestämde sig för att bli accepterad och inte vara den konstiga.
Under realskoleåren satt den späde Cornelis och läste på Stadsbibliotekets filial vid Hantverkargatan i Stockholm innan bussen ut till Ekerö gick; tidskriften All världens berättare, de svenska diktarna och prosaförfattarna.
– Han hade ett glupande intresse och det bidrog förstås till både hans språkkunskaper och andra kunskaper om Sverige. Samtidigt fanns det alltid en friktion mellan Cornelis och svenskarna som var väldigt bra för honom. Han behövde det motståndet för att göra det han gjorde. Om man jämför med Danmark, där han senare bodde en tid, så smälte han in mycket bättre där i det mer frihetliga klimatet. Där var han inte så kontroversiell utan närmast folkhjälte. Men han hade inte klarat att skapa på samma sätt i den miljön, han behövde lite motvind. Det var lätt för honom att odla outsiderpositionen i Sverige.
Jan Erik Vold, norsk poet, essäist och redaktör, bland annat till de tre volymerna med Vreeswijks samlade skrifter (utgivna av Brombergs förlag 1988–1990, senare av Ordfront, 2000) beskriver en stor nyfikenhet och en uttalad vilja inom den holländske tonåringen ”att bli bäst i klassen i svenska”.
– Han fick en väldig tillgång till många olika stilnivåer och lärde sig att blanda Söderslang och ålderdomliga svenska ord, Bellmansvenska, på ett storartat och självklart sätt. Han var alltid språkligt elegant, aldrig grov eller billig i det han sade. Det var ju en stor tur och glädje både för honom och för oss att han kom just till Sverige med den rika visskatten som finns här. Han förändrade Sverige, intet mindre. Det är det inte många författare som har gjort.