Redan ett år efter genombrottet 1964 hade Vreeswijk två inspelningar – ”I natt jag drömde” och ”Brev från kolonien” – på Svensktoppen. Popdiggarna kluddade hans namn i tusch på sina IMPO-parkas jämte Beatles. Han var ingen popstjärna, men omgavs av samma strålglans. Cornelis bröt mot alla regler för hur visan skulle skrivas och framföras. Sveriges Radio manade till och med sin personal att spela hans skivor med ”stor urskillning”.

Ändå är han i dag en självklar del av den svenska vistraditionen.

– Jag gick i åttan när Cornelis slog igenom. Vi hade sjungit Bellman, Birger Sjöberg och Taube i skolan, men det fanns ingen likhet mellan Cornelis och dem. Jag såg honom på Farsta ungdomsgård 1966 och där brukade popband som Tages och Hep Stars spela, det var i den miljön han fanns , minns Klas Gustafson.

– Cornelis och hans generationskamrater tog fram det sinnliga och skitiga som också fanns hos Bellman och Taube och gjorde dem mer tidsenliga. Vreeswijk gillade också svart amerikansk blues, med namn som Josh White och Leadbelly. Även frans­ke George Brassens coola låtar gjorde starkt intryck och snart fann han Mose Allison – en vit Mississippifödd jazzhipster som visade Vreeswijk hur man skapade en samtida och textmässigt intressant svartvit hybridmusik.

– Cornelis var ingen puritan utan lyssnade på många musikgenrer. Det finns en historia om hur han springer från sitt krogbord på Den Gyldene Freden till Gottfrid Johanssons musikaffär på andra sidan Järntorget för att köpa Beatles nya album, han var genuint intresserad.

Finn Zetterholm, trubadur och författare, delar den synen. Han beskriver sin nio år äldre sångarkollega som både traditionalist och förnyare. En beläst person som gärna diskuterade Gunnar Ekelöf, Aksel Sandemose eller François Villon och ofta refererade till Bellman, Ferlin – och Taube; Cornelis ballad om Fredrik Åkare och Cecilia Lind var ett direkt svar på Taubes ”Dansen på Sunnanö”.

– Men samtidigt förändrade han totalt den svenska visan. Han hade ett annorlunda sätt att sjunga på och att spela gitarr, hans påverkan från den fräcka franska vistraditionen och den amerikanska bluesen märktes.

Det burleska inslaget i Vreeswijks tidiga sånger övergick med tiden i ett större vemod. Hans ömsint skildrade persongalleri över utslagna människor liknar Bellmans, påpekar Zetterholm.

– Under de senare åren djupnade hans viskonst, han blev en mer sofistikerad diktare och kunde i takt med att hans popularitet dalade koncentrera sig på att förfina sitt skrivande med ett större poetiskt djup.

– Han avskydde faktiskt sina mest populära låtar, som ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonin”. En kväll när vi satt tillsammans i Norrköping och festade så sade Cornelis: ”Akta er grabbar för att göra succé...”.