Efter nästan ett decenniums tystnad står D’Angelo på scenen igen. I ett chockerande högt tempo bygger han och bandet upp två kompakta timmar.
Uppgifterna går isär. En del säger att det är D’Angelos första konsert på tio år, några säger elva.
Hur som helst: Det var väldigt länge sedan 90-talssouleleganten stod på en scen. Efter släppet av andra albumet ”Voodoo” år 2000 och den turné som följde gick D’Angelo ned sig i en rätt svår alkoholism. Han stängde in sig, drog sig undan, drack, slutade göra musik och var på god väg att bli neosoulens J D Salinger. Eller vår tids Sly Stone. Det dök upp någon bild eller en ”Whatever happened to…”-artikel här, något rykte om att han gått in i studion där. Annars har det varit tyst kring D’Angelo i nästan ett decennium.
Men så står han plötsligt i hatt och en lång skinnrock med nitar på ryggen i Filadelfiakyrkan – som amerikanska Spin roligt nog kallar ”a club you can’t pronounce”, ett av många exempel på att comebackkonserten uppmärksammas i internationella medier.
Och han låter överraskande pigg.
För konserten i Filadelfiakyrkan är faktiskt mer än bara en lättnadens suck över att en av det sena nittonhundratalets mest begåvade soulartister över huvud taget står på benen igen. Långa stunder är det faktiskt alldeles strålande.
Rösten visar inte upp ett spår av ringrost, inte en nyans har förstörts av destruktivitet. Glider lika lätt och obehindrat upp i den himmelska lite brustna falsetten som i de raspiga James Brown-skriken som förr. Få sångare, förebilden Prince är en av inte särskilt många jämförbara artister över huvud taget, har en lika mångsidig röst.
Tempot är också chockerande högt under de nästan två timmar konserten pågår. Det tar inte mer än någon minut innan D’Angelo slängt både nitrock och hatt.
Bandet bygger hårt, snabbt och precist upp en mur av funk, utan några håligheter eller öppningar. Det är svårt att veta var låtar börjar och slutar. Eller hur långa de blir: två minuter ”Devil’s Pie”, åtta minuter ”Chicken grease”. Den ena låten från debuten ”Brown sugar” ersätter den andra från ”Voodoo”. Sedan sticker han in helt nya, skruvat jazziga ”Sugar daddy” som, på gott och ont, mest gott, låter som om den kunnat vara med på vilket som helst av de tidigare albumen, men mest av allt bygger upp förväntningarna på det kommande ”James river”.
Möjligen blir det väl kompakt emellanåt. I den osannolikt långa ”S.D.M.” hinner både ett utdraget musikhögskolejam med veteranbasisten Pino Palladino och ett par minuter olidlig Living Color-funkrock avverkas innan D’Angelo och bandet anser sig klara. Och även om den omarbetade upptempoversionen av ”Brown sugar” är svårt medryckande så blir det ändå en lite omild behandling av D’Angelos lättare och mjukare låtar. Särskilt i en konsert som präglas av en så extremt tät funkighet. De något mer nedtonade låtarna och balladerna – den överjordiskt vackra ”Untitled (How does it feel)” saknas helt – hade behövts som andningspauser. Gitarrspelandet kan nog D’Angelo träna lite på också innan han ger sig på solon.
Men det är egentligen mest anmärkningar i marginalen. D’Angelo är verkligen, verkligen tillbaka. Mot alla odds.