När Dansbandveckan i Malung drar i gång för 24:e gången är evenemanget större än någonsin. Under sju dagar kommer 61 dansband från hela Norden att uppträda, dag som natt. En extra dansbana har byggts och på de sammanlagda 2.300 kvadratmeterna ska 40.000 dansanta gäster rymmas.
– Vi vill försäkra oss om att det finns plats för alla som vill komma. Det här med pardans, att hålla om en annan människa i takt med musiken, har fått en oerhörd renässans, säger Lars Bälter, kommunikationsansvarig för Dansbandsveckan.
Men att en dansbandsvecka skulle kunna locka lika många besökare som några av Sveriges största pop- och rockfestivaler var under en lång tid otänkbart. Leif Hermansson, musiker och dansbandsproducent ser hur musikstilen länge var paria.
– I 70-talets folkparker var dansen den naturliga umgängesformen och kontaktförmedlingen för svenskar, i alla generationer. Men sen kom pubkulturen och discomusiken och stökade till det på dansgolvet, säger han.
Med en förändrad musik och underhållningsscen förändrades också umgängesformerna. Samtidigt utvecklades dansbandsmusiken till någonting stereotypt, hjärta och smärta med Vikingarna som stilbildare.
– Dansband blev mossigt och töntstämplat, inget man ville förknippas med. Speciellt inte de yngre, så publiken segregerades, säger Leif Hermansson.
Orsaken menar han var den marginella plats dansbandsmusiken och kulturen fick i radio och teve. Om den inte dök upp i form av parodier det vill säga, så som i filmen ”Torsk på Tallinn” med karaktären Roland Järverup, där komikern Robert Gustavsson gestaltade den ultimata dansbandsfantasten. En tragikomisk värmlänning i färgglad träningsoverall, som desperat sökte efter tvåsamhet. Gärna med någon som kunde sin fyrtakt.
Men det senaste året har någonting förändrats. Förutom den växande dansbandsveckan talar konsert- och dansarrangörer, produktionsbolag, skivbolag och musikerna själva om ett ökat intresse för genren. Fler dansbanor byggs, fler spelningar bokas och den dansanta publiken växer sig allt större och bredare och blir framför allt yngre.
– En vanlig lördagskväll samlas en ofantlig mängd människor runt om i landet för att dansa. 100 000, om inte mer, säger Mats Tigerström, nöjesproducent som sköter inköpen till många danskvällsarrangörer.
I en övrigt sviktande skivförsäljning behåller dansbanden dessutom en trogen köpskara och album med veteranband som Lasse Stefanz går rakt in på Sverigetopplistan. Uppsvinget tillskrivs oavkortat den mediala återupptäckten av dansbandskulturen, framför allt i form av SVT:s ”Dansbandskampen”.
– Helt plötsligt har det blivit rumsrent att både kunna och gilla gamla Sven-Ingvars låtar, säger Leif Hermansson. Medierna har ju den makten, att förändra attityder.
Teveprogrammet lockade en miljonpublik och hade röstningssiffror som närmade sig Melodifestivalens final. Men för SVT handlade det inte om att skapa någon ny trend, snarare ville de lyfta fram en kultur som egentligen aldrig falnat. I alla fall inte på landsbygden.
– För en gång skull tittade vi bortom storstaden, och ut till våra tittare runt om i landet, säger projektledaren Gunilla Nilars. Sen har genren förnyats också. Folk har en uppfattning att det handlar om äldre herrar som spelar knätofsmusik som bara pensionärerna vill dansa. Men det finns också unga band som Scotts och Barbados, som i sin tur ger en yngre publik mod att våga sig ut på dansbanan för att stuffa omkring.
I år kommer SVT att genomföra sin i särklass största bevakning av Dansbandsveckan. Livesändingar kommer att visas i morgon- och nyhetsprogram. Inte minst från utdelningen av Guldklaven, dansbandens egen Grammisgala.
– Det här är det närmaste folkkultur man kan komma, säger Niklas Lindh, programdirektör och ansvarig för sändningarna. Dansbanden behöver få det igenkännande de är värda.