Kungliga operan i Stockholm är hopplöst föråldrad. Martin Nyström vill ha ett nytt operahus, utan kungligt prefix, som genom sin arkitektur och sina föreställningar kan visa hur det är att vara människa i dag
Kungliga Operan vid Gustav Adolfs torg har tjänat ut sin roll, det tycks allt fler i dag vara överens om. En oacceptabel arbetsmiljö, omodern scenteknik, dålig akustik och absurda lokalproblem för bland annat lagerhållande av scenografier har ställt huset inför närmast orimliga renoveringsbehov.
Men Kungliga Operan står också inför behovet att återta initiativet på det konstnärliga området och bli en brytpunkt för samtidens perspektiv och horisonter. När lilla Backateatern i Göteborg, som i år med sin ”Carmen” är mera lyckosam med att göra ett brännande samtalsämne av en klassiker än nationalscenen är det dags att tänka helt nytt. Dags för ett nytt svenskt operahus, gärna utan kungligt prefix (opera hade under sin första expansiva era i Venedig inget med elitistiskt exkluderande hovkulturer att göra), placerat i Stockholm. Och som förtöjer sig så att det öppnar en utsikt bortom stadens och nationens gränser. Ett hus som återkopplar sig till operakonstens ursprung och samtidigt tar den in i en ny tid. Ett hus som med både sin belägenhet, arkitektoniska form och konstnärliga innehåll vill kommunicera hur det är att vara människa i dag.
Kanske är det för att jag är göteborgare och har levt mitt liv med Vinga fyr i sikte som jag blev så tagen av mitt besök hos de passionerade upphovsmännen Ulf Hedberg och Gunnar Steneby bakom den så kallade Masthamnsoperan, som på eget initiativ ritat ett operahus som är tänkt att ligga på kajen och kullen strax efter där Finlandsbåtarna nu ligger vid Stadsgården. Med utsikt mot det sjöväga inlopp till Stockholm som Evert Taube under isvintrarna på 1940-talet hade sådan järnkoll på. Förbindelsen med de andra haven och med världen, som för Taube aldrig fick lov att isa igen och blockeras – om man skulle kunna andas lätt och tänka fritt.
Men visionen med Masthamnsoperan är också tankeväckande genom att den så radikalt frångår idealet om det arkitektoniskt ”spektakulära”, det som bara vill göra oss till ännu mera åskådare i stället för deltagare. Och att den utmanar 1900-talsmodernismens idéer om konstens avskildhet och höghet, att den inte söker ”ta position” utan i stället vill göra sig så disponibel som möjligt. Med sin fysiska tillgänglighet och sina möjligheter att förvandlas till folkligt utflyktsmål och friluftsteater påminner faktiskt Masthamnsoperan om såväl Disney Concert Hall i Los Angeles med sin offentliga park på taket som operahuset i Oslo, som ju ser ut som en väldig italiensk piazza i form av en nor-disk fjällsluttning. Ett projekt som lyckades mobilisera hela Norge med sin geniala devis: ”Det man inte kan gå på kan man aldrig kalla för sitt eget.”
På DN Debatt 4/1 föreslog kulturutskottets vice ordförande Christer Nylander och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt ett nytt ”spektakulärt” operahus på en tomt ”bakom Nationalmuseum”. Var än den nya operan kommer att ligga och se ut (här finns ännu flera förslag i omlopp) är det viktigaste att den inte blir ytterligare ett nationellt monument utan en, vad Theodor Kallifatides brukar kalla, ”öppen struktur”. En mötesplats, ett torg, eller en offentlighet som befrämjar samma rika flerstämmighet och interkulturella dialog som präglade operakonsten (liksom andra stora scenkonster som det antika dramat och japanska No-spelet) vid sin tillkomst. Som öppnar sig för traditionens samspel med samtidens alla uttryck. Där ny musik och scenkonst kan bjudas in att hålla det heterogena, mångröstade och oavslutade i operans väsen vid liv. En ”walk-in”-känsla som den nuvarande chefen för Paris-operan, Gérard Mortier, hade som ledord när han var med om att förvandla Ruhrområdets nedlagda industrilokaler till festspelsplatser för musik, teater och opera.
Under operans första halvsekel i Italien, innan den runt om i Europa (inte minst i Sverige) blev en hovkultur i den absoluta monarkins tjänst, var den ledande i sin vision om att göra sig offentligt tillgänglig och om att vara en tummelplats för samtidens mytiska, historiska, politiska och erotiska berättelser. En torgkaraktär som ännu går att känna när man sitter i salongen på La Scala och har lyckan att uppleva maestro Riccardo Muti avbryta en föreställning mitt i för att ta diskussionen med en ljudligt missnöjd publik. När Rem Koolhaas ritade konserthuset i Porto, Casa da Musica, satsade han all kraft åt att öppna det för det ännu inte definierade. Och för användningar som ännu inte går att förutsäga. ”Konsten är inte att bygga ett offentligt hus utan att göra ett hus offentligt”, sa han och liknade konsertverksamheten vid en ”tillfällig överenskommelse mellan individer”, ungefär som när en brokigt olikartad familj bestämmer sig för att ha gemensamma måltider.
Men om den öppna strukturen, den flerstämmiga mötesplatsen och delaktigheten är viktigare än allt annat. Varför ett nytt hus – och inte en ny hemsida? Under en riksdagsdebatt i december bemötte Lena Adelsohn Liljeroth en fråga om kulturdepartementets passivitet i operahusfrågan med att man ville utreda betydelsen av elektroniska medier. Ja, varför inte en öppen nätplats för ett obegränsat antal kreativa möten kring exempelvis ”Carmen” utan några hierarkiserande ingrepp eller begränsningar.
Men givetvis som komplement till ett nytt hus. Ett sådant där allt det som är skilt och avlägset ”kan komma i kontakt med varandra och mötas ansikte mot ansikte”, för att tala med Michail Bakhtin. Där operan kan bli ”upprörd och obestämd i sitt inre” och därmed verkligt dialogisk.
Ett operahus varifrån vi måste vackla ut i pausen för att hämta luft efter det att vi hört Otello be Desdemona om ännu en kyss och utropat sitt erotiskt bländande ”Vien…Venere splende” – något som sker alldeles för tidigt i Giuseppe Verdis opera – som om denne inte varit det minsta rädd för att tömma sin opera på passion innan den knappt börjat.