Men att ett gäng unga datornördar, för att nå maximal medieexponering, beslutar sig för att använda en rappare vars aska spreds för femton år sedan – det om något visar väl att Tupac Amaru Shakur fortfarande finns här ibland oss.
På många sätt är han större som död än som levande. Då, före skotten den 7 september 1996, var han en exceptionellt begåvad rappare och en vandrande såpopera, nu är han ... så mycket mer.
Varför klistrar sig Tupac fast? Varför låter han inte mig, och alla andra miljontals fans, få vila, komma över honom?
Jag har försökt i halva mitt liv, för mig förblir Tupac ett pussel jag aldrig lyckas lägga klart. Prova du med, det är spännande; får man en bit att passa i en annan trillar den tredje bort. Ju mer man vet om honom, desto mindre klok blir man.
Han var så mycket. Lika vältalig som ignorant, på samma gång flörtig och aggressiv, socialt medveten och dumstörig, mammakär och plågsamt misogyn. Ett kristet kors tatuerat över ryggen, en kulspruta på bröstet.
Jag tror att det är just de här motsägelserna som göder hans minne: vi är många som försöker få en heltäckande bild, vi är ännu fler som misslyckas. Och försöker igen.
Jag trycker paus på fjärrkontrollen. På tv-skärmen en fryst bild på en 17-åring i tät, kortklippt afro som plirar med ögonen. Tupac går på high school i Marin City, Kalifornien. Ett tv-team har kommit för att intervjua några av eleverna. Tupac ler när han berättar:
– Min mamma har lärt mig att aldrig vara tyst. Vi flyttade från New York på grund av min mammas val i livet. Hennes chefer fick reda på vem hon var och hon kunde inte behålla sitt jobb. Sådant borde vara olagligt!
Hans mamma Afeni Shakur var en av de ledande medlemmarna i Svarta pantrarna. När hon i början av 70-talet satt fängslad för att ha planerat bombattentat mot polisstationer och järnvägar var hon samtidigt gravid (”till och med som embryo satt jag i fängelse”, som Tupac själv uttryckte det). Afeni döpte sin son efter Túpac Amaru II, en inkaindian som på 1700-talet ledde upproret mot de spanska kolonisterna i Peru, innan han spändes mellan fyra hästar för att slitas ihjäl. Så får man sin avkomma att bli politiskt intresserad.
Tupacs mamma var också kulturellt bildad, fick sin son att börja dyka ner i poesi, på väggen där hemma hängde en litografi av ett van Gogh-motiv: en böljande stjärnhimmel hävde sig upp över ett kyrktorn.
Den unge Tupac sattes på konstskola, bland vita medelklassungdomar, där han drillades i jazz och dans, fick upp ögonen för Kate Bush och spelade rollen som muskungen i en uppsättning av Tjajkovskijs balett ”Nötknäpparen”.
Nu, under intervjun jag tittar på, pratar Tupac mycket om allt hans mamma har lärt honom om respekt och jämlikhet, om att inte använda fula ord.
– Det var min mamma som uppfostrade mig! Så jag har så HÄR mycket respekt för kvinnor, skrattar han och måttar med handen upp mot taket.
Spola fram bandet sex år. Tupac kommer ut från en domstolsförhandling, byxorna neddragna halvvägs till knäna, en rödvit näsduk knuten över den rakade skallen. På trottoaren väntar fotograferna. Tupac kokar över.
– That’s my new style! skriker han samtidigt som han spottar över varenda kameralins han kommer över.
Den 23-årige Tupac stod åtalad för att ha våldtagit en fyra år yngre kvinna på ett hotellrum, och dömdes senare till upp till fyra och ett halvt års fängelse för sexuellt utnyttjande.
Nu, utanför domstolen, loskar han mot fotograferna.
– Have a good summer, biiiaatch! är det sista han gormar, med överkroppen fladdrande ut genom sidorutan, medan en vän rivstartar bilen.
Den kluvenhet som präglade Tupac Shakurs såpopera till privatliv syns även i musiken. Samma person som tycker att det känns viktigt att upplysa oss om att han ”need money in a major way, time to fuck my bitch and get paid”, kan i nästa andetag göra jämställdhetseposet ”Keep ya head up”: ”When he tells you you ain’t nothing don’t believe him, and if he can’t learn to love you, you should leave him.”
Han kunde vara vemodig och paranoid, som i ”Lord knows” (”Homie died in my arms, with his brains hanging”), förlåtande och resonlig som i ”I ain’t mad at cha”, (”I guess change is good for any of us, shit I’m with you”) i ”Hit ’em up” är han så utstuderat sadistisk och rå att det blir direkt obehagligt (”You claim to be a player, but I fucked your wife”).
Eller ta hans tatueringar, detta svårlösta korsord han stämplade sin kropp med. På ryggen ett enormt kors och en bibelvers från Andra Mosebok, om Guds storhet. Precis där ovanför, i snirklig stil tvärs över nacken: FUCK THE WORLD.
Så där är det med Tupac. För varje regel ett undantag. Eller kanske snarare inga regler, inga undantag, här kommer alla känslorna på en och samma gång, allt i en enda röra: passionerat, nära, villkorslöst.
Samma person som hanterar ett bråk med en polisman genom att skjuta honom i rumpan, (vilket Tupac faktiskt gjorde hösten 1993) kan sedan sitta på turnébussen i stålbågade glasögon och citera Maya Angelou eller läsa böcker av trappistmunken Thomas Merton.
En sista bild. Tupac Shakur sitter i framsätet på en svart lyxbil, kring halsen hänger en guldmedalj stor som ett kaffefat. Det är en drypande fuktig septemberkväll i Las Vegas. Tidigare har Tupac sett sin gode vän Mike Tyson hamra ner Bruce Seldon på exakt 109 sekunder. Nu har han satt på sig diamantörhänge och basketlinne, sitter i bilen på väg till nattklubben Club 662. I hans panna blänker ett par trötta rynkor, när han nu tittar rakt in i kameran, rakt på mig, och ändå liksom … förbi. Hans blick är tom, det är kusligt, det ser ut som att han redan vet vad som är på väg att hända.
Tupac hade vid det här laget länge varit besatt av sin egen död, hans låtar hette saker som ”Death around the corner”, ”If I die 2Nite” och ”How long will they mourn me?” Kaxigt hade han utmanat sitt öde: ”My only fear of death is coming back to this bitch reincarnated”, som han väser i ”Only God can judge me”. Kom och ta mig då.
Det är därför det är så lätt att få en kallsvettig känsla av att Tupac redan vet vad som kommer att hända när han sitter där och stirrar ut genom bilfönstret.
Ett par rödljus fram kör en Cadillac upp bredvid rapparens bil. Tretton skott senare är Tupacs ena lunga söndertrasad, höften förstörd och delar av hans underliv sönderskjutet. En av kulorna krossar hans vänstra pekfinger, en fet guldklimp från en av hans tre ringar studsar ner på lädersätet.
Hur släpper man en konstnär man aldrig blir riktigt klok på? På sina blott tjugofem år hann Tupac ge form och röst åt så mycket. Velig och motsägelsefull, med en moral han aldrig levde efter, men också ärlig och sann intill gränsen för det patetiska. När man väl har börjat lägga pusslet 2Pac vill man inte sluta.
Medan han låg där på intensivvårdsavdelningen på University Medical Center tog hans mamma med sig en bandspelare in på rummet. Hon satte på Don McLeans visa ”Vincent”, om deras gemensamma favoritkonstnär, van Gogh:
Now I understand what you tried to say to me,
and how you suffered for your sanity,
and how you tried to set them free.
They would not listen,
they did not know how,
perhaps they’ll listen now.
Tupac låg i respirator i sex dagar. Läkarna tömde honom på två liter blod, opererade bort hans högra lunga. Sedan orkade hans kropp inte leva ”thug life” något mer.
På sina blott tjugofem år hann Tupac ge form och röst åt så mycket. Velig och motsägelsefull, med en moral han aldrig levde efter, men också ärlig och sann intill gränsen för det patetiska. När man väl har börjat lägga pusslet vill man inte sluta.
Måns Mosesson. Reporter på programmet ”Verkligheten” i Sveriges Radio och har tidigare gjort dokumentären ”När 2Pac var i min ålder”.