Förstärks på turnén av ett tiomannaband.
Med debutalbumet ”3 feet high and rising” slog De La Soul 1989 ner en av hiphoppens mesta milstolpar. De mjuka jazzsamplingarna, humoristiska texterna och den uppsluppna produktionen sålde stort, och blev stilbildande på flera plan. Mest påtagligt är hur bruket av ”skits”, korta sketcher mellan låtarna som gruppen var de första att använda sig av, har blivit en självklarhet på rapalbum.
För att fira att det har gått 20 år sedan skivan utan pauser släpps turnerar trion under 2009 förstärkt av tiomannabandet Rhythm Roots All-stars. I kväll spelar de på Göta Källare i Stockholm.
– Tittar man tillbaka, vilket man ju lätt gör när det är jubileum, så måste jag säga att jag är förvånad, och stolt, över att vi fortfarande finns här. Det var några tuffa år, särskilt allt strul kring vårt skivbolag Tommy Boy, men vi klarade det. Och yngre artister vill jobba med oss! Nu har vi gjort nya låtar till Gorillaz, till exempel, säger Kelvin Mercher, som rappare mer känd som Posdnuos.
Förra gången ni var i Stockholm presenterade ni ”Me, myself and I” med ett ”vi hatar den här låten!”. Hur känner du i dag?
– Man måste acceptera att ”Me, myself and I” är en stor låt. Tack vare den har vi kunnat göra mycket av det vi har gjort. Men det finns låtar som ”gör” skivan mer än vad den gör, jag älskar ”Buddy” och ”Tread water” till exempel. Men alla vill höra hitten.
Så ni spelar den ändå?
– Ja. Vi spelar den alltid. Alltid.
”Don’t look back”-konceptet, där artister spelar albumklassiker från början till slut, har blivit vanligt. Men ni gör inte den grejen?
– Nej, inte nu. Vi har varit på turné med Public Enemy när de har gjort ”It takes a nation of millions to hold us back”. Det är intressant. Men det gäller att göra det på ett sätt som håller intresset vid liv, live kan man ju inte snabbspola förbi låtarna man inte gillar. Om vi gjorde ”3 feet” skulle vi nog inte gå av och på scen, och vi skulle ha Prince Paul, vår producent, med.
Ja, det är en skiva utan pauser. Hur blev det så?
– Vi slängde inget, haha. Och vi fånade oss rätt mycket. På den tiden gick man hem till sin dj, körde över hans mixar och spelade in på kassett. Vi skrev inte skits på annat sätt än vad vi skrev låtar, men vissa grejer stannade vid att vara korta – som när vi suckar och stönar, det som blev ”De la orgie” – och andra växte till hela låtar. När Prince Paul fick höra våra grejer behöll han det som bara var på skoj också.
– Vi gjorde bara musik. På ett lättsamt sätt.