De har sålt 50 miljoner skivor, men kritikerna ser dem som ansvariga för all världens död, svält och krig. Nu metal-giganterna Linkin Park berättar hur de hanterar sina inre och yttre strider.
Efter att den amerikanske fysikern Robert Oppenheimer smällt av de första atombombsproverna i öknen i New Mexico 1945 så håller han ett kort tal inför kamera. Han är märkbart tagen av situationen, han avbryter sig för att torka ögonvrån och pratar med en frånvarande, mekanisk stämma.
– Hela vårt band kollade på det klippet på Youtube som research. Man kan verkligen känna spänningen i honom: han har skapat något fantastiskt men som samtidigt kan få världen att gå under. Han vet inte hur han ska ta in det. Det är rätt skruvat, säger David Farrell, basist i Linkin Park, och växlar upphetsat det ena benet över det andra i sin fåtölj.
Oppenheimers tal finns samplat på bandets senaste skiva, den Rick Rubin-producerade ”A thousand suns” (titeln refererar till en rad ur hinduiska diktverket Bhagavad-gita som Oppenheimer citerar). Det är ett konceptalbum om atombomber och världens undergång, precis som förra skivan ”Minutes to midnight” refererade till Amerikas ”Doomsday clock”, den symboliska mätaren för hur nära världen är ett fullskaligt atomvapenkrig.
– Undergången ligger där som en tematisk underström genom hela plattan: atombomben, radioaktivt nedfall, det finns massor av det i musiken. Men jag vill tro att den är mer abstrakt och har fler lager än så.
David Farrell ser inte ut som en domedagsprofet. Med sitt rostfärgade munskägg, sin beppehatt och sina bootcutbyxor liknar han mer en statist i en sjukhussåpa. Men Linkin Park, som sålt över 50 miljoner skivor, har själva anklagats för att vara den direkt bidragande orsaken till att världen nu är på upphällningen.
– Det var en recensent som skrev att han hatade oss och att vi var skyldiga till jordens samtliga problem: död, svält, fattigdom, sjukdomar. Frågar du mig tog han sig väl lite stor kreativ frihet med den beskrivningen, men det var ändå rätt roligt.
Och de börjar bli vana. När de med ”Minutes to midnight” – och än mer med ”A thousand suns” – försökte flytta bortom sin metalliska angstpop och in i det progressiva kallades det en identitetskris. Sångaren Mike Shinoda har på sin blogg nästan maniskt plöjt Itunesanvändares recensioner av senaste plattan och kartlagt belackarnas övriga musiksmak (”Den här personen gillar Daft Punk så han borde vara öppen för nytänkande”). Men när Farrell går in på kritiken slår han om och pratar som om han följer ett navigationssystem: mekaniskt och inkört.
– Musikindustrin består av musik och industri. Det är business, man kan inte ta det personligt. Där finns kritikernas reaktion, och där finns fansens reaktion. Fansens reaktion är värd mer.
Och den interna kritiken?
– Den löser vi med knytnävarna. Nej då, vi kommunicerar mycket. Vi har blivit väldigt bra på att öppna upp och prata med varandra.
Fick ni låna Metallicas terapeut när ni turnerade med dem?
– Nej, vi har gudskelov aldrig gått i terapi! Vi lärde oss bara att lita på varandras åsikter och vad man tycker om varandras idéer. Man måste bara bli bekväm med att bli förödmjukad först. Så att man inte tar det personligt.