Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Den rappande ingenjören brinner för stadsplanering

På kvällarna levererar hon skoningslöst medryckande hiphop – på dagarna pluggar hon till ingenjör på KTH. DN:s Andreas Nordström har träffat löftet Lilla Namo.

Det är nu det börjar för Lilla Namo. Exakt vad det är som börjar får vi se. Det är ju bara någon vecka sedan hon debuterade med låten ”Haffa guzz”. Men det kommer att hända grejer med Namo Marouf, som hon egentligen heter. Det blir tydligt i samma ögonblick som man hör hennes lätt electrodoftande hiphop. I en bättre värld hade den redan varit årets sommar­plåga.

Det mest fascinerande med ”Haffa guzz” är texten. Det är en snillrikt konstruerad historia som lattjar respektlöst med både genus och berättar­perspektiv. När Lilla Namo levererar den lyckas hon låta sprallig och stöddig på samma gång. Guzz betyder flicka, en slangterm som uppfanns av svenska hiphoppionjärerna Latin Kings. I ”Haffa guzz” rappar Lilla Namo att hon skulle ägna hela dagarna åt att haffa guzz, alltså ragga tjejer, om hon hade varit kille. Hänger ni med?

– Jag går in i en annan roll. Och det är kul. Allt jag säger i låten bygger på iakttagelser som jag har gjort. Men jag vill inte analysera texten närmare. Den kom bara ut ur huvudet, säger Lilla Namo.

Angående sin nya roll som artist är hon osentimental.

– Jag antar att jag är artist eftersom jag har släppt en låt. Men det där får andra bestämma. De som lyssnar. Om ingen lyssnar är man ingen artist.

Just så formulerar hon sig. Snabbt, slagfärdigt och hela tiden lite lagom syrligt. Som om hon twittrade. Möjligen kommer det där raka och rationella av att hon är till hälften akademiker. På kvällarna rappar hon. Om dagarna pluggar hon till ingenjör på KTH med inriktning mot stadsplanering.

– KTH har gjort mig till en mer logisk människa. Jag ser saker på ett nytt sätt. Jag ser lösningar. Och problem. Jag brinner för musiken, men jag brinner också för stads­planering.

Jag påpekar att det är ett ämne med ett intressant släktskap till hiphoppen. Det är ju trots allt en musikgenre som sällan besjunger glesbygden. Hon nickar.

– Hiphoppen handlar mycket om att skildra sin stad. Jag har en oerhörd kärlek till hus. Jag kan bli alldeles till mig av hus. Samtidigt kan jag bli skitarg på dålig planering. Som till exempel när det uppstår bilköer där det inte borde behöva göra det. Eller när det är läskigt att gå på en plats när det är mörkt, konstaterar Lilla Namo och avslöjar att det faktiskt finns ytterligare en profil inom svensk hiphop som pluggar stadsplanering.

Hon förklarar att dålig stads­planering alltid avslöjar sig. Är man bara medveten finns tecknen ofta mitt framför ögonen på oss. På vintern kan du till exempel hålla utkik efter fotspår i snön och studera vart de leder, berättar hon. Vi männi­skor tenderar nämligen att gå där vi vill och inte nödvändigtvis där stadsplanerarna har tänkt sig.

– När det uppstår stigar, vid sidan av gångvägar till exempel, är det ett tecken på misslyckad stadsplanering.

Precis som den hyllade svenska hiphopduon Mohammed Ali, som Lilla Namo också har samarbetat med, blir hon obekväm när vi börjar prata om var hon bor.

– Jag tycker inte att det spelar någon roll för musiken. Men visst, jag bor utanför tullarna, ja. Men jag gillar inte termer som förorten. När jag skrev en uppsats nyligen läste jag väldigt många artiklar om miljon­programmet från 60- och 70-talet. Och redan då, innan husen ens var färdigbyggda, var tonen i medierna negativ. Och varför säger man förorten, i bestämd form? Det handlar ju om flera förorter. Åk från en station till en annan så kommer du till en helt annan kultur.

Ett annat ord som irriterar henne är utanförskap.

– Vad är det man är utanför? Det är som ordet integration. Det antyder att en minoritet måste anpassa sig efter en majoritet. Prata om segregation i stället, det är ju vad det handlar om egentligen.

Samtalet glider in på identitetsfrågor och det märkliga faktum att en journalist aldrig skulle få för sig att prata om ursprung med en blond artist. Vad är det för mekanismer som ligger bakom ett sådant resonemang? Hennes ögon gnistrar av engagemang. Hon berättar att hon härom­kvällen passerade en spegel när hon kom hem på kvällen efter en lång dag. När hon såg sig själv blev hon närmast överraskad.

– Jag tänker inte på hur jag ser ut. Det är omgivningen som ser en. Man ser sällan sig själv, förklarar hon.

Hon pillar på sin mobil och jag lägger märke till hennes full­komligt fantastiska naglar. De är målade med ett hyperdetaljerat leopardmönster i skrikgrönt och neonrosa.

– Det är jag som har målat dem. På fri hand. Jag älskar verkligen att hålla på med naglar. Det har jag gjort länge, men nu har det blivit hippt. Helt plötsligt. Det är ju något av en underklassgrej, åtminstone i USA. Det där är intressant. Sub­kulturer inom underklassen blir ofta upplockade av medelklassen och så blir det hippt. Inom medelklassen finns det kapital och då blir det fräscht.

Nu när du har en plattform och folk lyssnar, finns det något som du vill förändra?

– I mitt idealsamhälle har alla samma förutsättningar. Där spelar det ingen roll hur vi ser ut. Sedan vet jag inte om ”Haffa guzz” är det bästa sättet att uppnå det. Men jag tror att jag håller det politiska till fritiden. Det är intressantare att prata om politik än att rappa om den.

Lilla Namo. Hajpad på nätet

Namn: Namo Marouf.
Ålder: ”Det vill jag inte säga. Så fort du säger hur gammal du är så styr det folks föreställningar om dig.”
Bor: Söder om Stockholm.
Första stora musikupplevelsen: Looptroop på Kafé 44 i Stockholm.
Bakgrund: Har verkat i bakgrunden och gästat namn som Maskinen, Mack Beats, Mohammed Ali och Marcus Price.
Aktuell: Debutlåten ”Haffa guzz” hajpas lite varstans på nätet. Den är producerad av duon Up To No Good, som tidigare bland annat rattat inspelningen av Toffers ”Nattbuss”. Låten släpps på hiphopnestorn Petters etikett Baba Recordings.