– Underdogkänslan har funnits med oss alltid, oavsett om den varit berättigad eller inte.

Peder Stenberg, Anders Stenberg och Thomas Hedlund äter lunch på ett kafé i Stockholm när vi ses. De är här för att ge intervjuer om sin nya, fjärde Deporteesskiva ”Islands & shores”, ett album som nästan ­unisont hyllats av kritikerna och som i dag får högsta betyg av DN:s recensent. Det vet bandet ännu inte om när vi träffas, men de ger ett otroligt lugnt och tryggt intryck när de pratar om skivan och dess tillkomst. De är ett band med större självförtroende än tidigare, ­berättar Peder Stenberg.

– Vi har närt en föreställning om att folk inte riktigt förstår vad vi vill, och vi har nästan kunnat bli lite överdrivna i vårt dirigerande av den tänkta lyssnaren. ”Visst hör ni, visst ser ni vilka vi egentligen är?” Men vi har fått en annan tilltro till både lyssnarna och materialet. Även om en fin slinga inte spelas av en tydlig fiol utan på en skrapig synt långt bak i ljudbilden så kommer folk att hitta den. Och om de inte gör det är det inte hela världen.

Något hände kring Deportees tredje album ”Under the pavement, the beach”. Plötsligt skrevs det och talades om dem som ett politiskt band, och Peder Stenberg fick många gånger berätta om ­albumtiteln som han hämtat från de franska situationisterna ­ i studentrevoltens Paris. Under trottoaren finns en strand, och under Deportees välkonstruerade poplåtar upptäckte kritiker och lyssnare plötsligt en samhällskritisk dimension. Den ­politiska ­aspekten finns i allra högsta grad kvar på nya albumet, men i en delvis ­annan ­nyans. Peder Stenberg mådde nämligen dåligt, väldigt ­dåligt, under en period. Han drabbades av svår ångest och fick kämpa sig tillbaka med hjälp av terapi.

– När man är mitt i det kan man inte ställa sig nyanserade frågor, då har man inget perspektiv. Åtminstone inte jag. Jag skrev rent ut sagt skittexter under nästan ett år, det var bara ”Why me!” om och om igen, med viss variation. Jag använde ingenting av det till skivan. Men när jag fick distans till det och provade att lyfta frågan om dålig­mående och ångest till en samhälle­lig och strukturell nivå, så blev det en inträdesbiljett till skivans hela tematik.

”When nothing is good and all is well, you get a sickness that lives in health”, sjunger Peder Stenberg i ”The doctor in me”. När allt är okej men inget är bra, det är då man inte kan andas och ens hjärta slår för snabbt trots att man varken har feber eller en hjärtinfarkt eller är allergisk. I skivans titelspår sjunger han om att längta efter sammanhang: ”In a world where everyone is an island, I find myself waiting at the shore.”

– Det handlar om individualism som återvändsgränd, om kravet på självförverkligande, om vad marknadsekonomin gör med människor. Om bristen på något gemensamt, något större än en själv att tro på, kollektivism. Jag tycker definitivt att det är en politisk och relevant frågeställning som är väldigt angelägen 2011. Det vi vill är att få folk att tänka bortom det givna. I världen i dag matas man med föreställningen att man antingen är fanatiker ­eller naiv om man säger att världen skulle kunna se annorlunda ut.

Både titeln på förra skivan och den nya refererar till stränder. Man kan ana en fascination för vattenbryn?

– Oj. Jag har inte reflekterat över det. Man får nog gräva på ett mer omedvetet plan för att få reda på vad det betyder att man använder samma typ av bilder om och om igen. Öar och stränder, under trottoaren finns en strand...

Jag kan tycka att det finns en viss eskapism i båda skivtitlarna.

– Ja, båda har drömmen om ­något annat. Och den drömmen är väldigt central för oss. Det låter ganska banalt, och är en enkel sak att säga som kan betyda allt eller inget, men jag tycker att den rymmer otroligt mycket substans. Folk har nästan förlorat förmågan att tänka sig något annat än hur världen ser ut i dag. Det är väldigt historielöst och sorgligt.

Jag använde ordet eskapism, men det kan nästan vara nedvärderande, en omöjlig fantasi. Ni pratar mer om den möjliga förändringen?

– Ja, och det är en väldigt relevant distinktion. Det finns en typ av eskapism som innebär att man tar på sig batiktröja och ett par röda brillor och tar lite LSD, och om folk mår bra av det har jag väl inga invändningar. Men det här handlar om att våga drömma att något annat är möjligt, till skillnad från en flykt, säger Peder Stenberg.