För Teshome Wondimu handlar makt om att kunna påverka och förändra. Och nog har hans organisation Selam förändrat. På tio år har Teshome Wondimu och en handfull medarbetare etablerat Selam som ledande konsertbokare, seminarieordnare, klubbfixare och festivalarrangör på det vida mångkulturfältet.
Vi träffar Teshome Wondimu i ett sällsynt hål i hans fulltecknade kalender. När samtalet kommer in på makt och kultur i Sverige går han i gång. Han är genuint upprörd över det han kallar stela strukturer och gamla traditioner. Det som han menar utgör det största hindret för allas rätt till att ta del av och ingå i det offentliga kulturlivet. Vilka är det som sitter i toppositioner? frågar han retoriskt, och svarar själv.
- De mesta pengarna går till så kallad finkultur på institutioner där en äldre, homogen och mer konservativ generation styr. Inte många av dem har koll på vad som händer utanför deras värld, vad som finns av ny kultur, och kanske inte heller något intresse.
- Det behövs en revolution om nya aktörer ska kunna konkurrera och utgöra hot mot de etablerade.
Om offentliga bidrag är ett mått på erkännande har Selam kommit långt. De får verksamhetsstöd från kulturförvaltningen, Kulturrådet och landstinget, och projektstöd från Sida och Svenska institutet. 2003 fick Teshome Wondimu Stockholm stads hederspris för att ha "öppnat dörren till musik- och dansformer som för bara ett tiotal år sedan var okända för stockholmarna".
Tack vare Selam har vi fått möjligheten att i Sverige få se en lång rad världsartister som Cesaria Evora från Kap Verde, Amadou & Mariam och Salif Keita från Mali, Los Van Van från Kuba, Abyssinians från Jamaica, Cheb Khaled från Algeriet.
Teshome Wondimus leende och mjuka röst ger ett fromt intryck, men den döljer en terrier som kan ryta till vid behov.
- Jag har tjafsat, gnällt och tjatat på kulturmyndigheterna om rättvisa i den offentliga kultursektorn. Visst, det kan slå tillbaka och då är det Selam som drabbas med ökade svårigheter att få resurser, men ibland är man tvungen. På sikt tror jag ändå att det ger resultat om man inte ger upp.
Han säger att ett sätt att skaffa makt är att få förtroende, att bli utsedd till någon position i det offentliga. Så var det för honom, men resan var lång.
I födelselandet Etiopien var Teshome Wondimu militärmusiker i marinkåren. Under fyra år studerade han på den ryska militärakademins dirigentlinje i Moskva, men tanken om att återvända hem som militärmusikchef grusades av kriget.
Landet delades och medan flera vänner dog lyckades Teshome Wondimu fly och hamnade 1990 i Sverige av en slump. Dirigentdrömmarna hade han med sig, men utan språket eller medborgarskapet gick de inte att uppfylla och han hamnade ganska fort i en etiopisk exilgrupp.
Med några kompisar därifrån startade han ett musikband, men kände att det var svårt att få spelningar utanför den etiopiska kretsen. Ur frustrationen över att inte få tillträde till "svenska" spelplatser växte fröet som skulle bli Selam.
1996 gick han en utbildning till "kulturadministratör för mångkultursektorn" i Riksföreningen för folkmusik och dans regi. Där lärde han sig hur det svenska kulturlivets strukturer, koder, stödformer och regelverk fungerar. På eget initiativ träffade han mängder av politiker och tjänstemän för att lära sig hur man gör.
- Det gick upp för mig att alla har rätt till systemet, men att jag var tvungen att ta makten i mina egna händer, att man själv måste skapa möjligheten att få spela på de offentliga scenerna i innerstan. Därför grundade jag Selam.
Även om organisationens nya huvudkontor ligger i Dieselverkstaden, Sickla, har Selams närvaro blivit allt större på de "svenska" scenerna i innerstan. Selam African Festival, som de senaste åtta åren arrangerats i november, har exempelvis varit på Nalen, Münchenbryggeriet, Konserthuset och Södra teatern.
Selam agerar interkulturellt också utanför landets gränser, främst i Afrika. De senaste fyra åren har man exempelvis sitt Sida-finansierade Swedish East African Music Network (SEAMN) som med workshopar och musikskoleverksamhet stöder musiksektorn i Tanzania, Uganda, Kenya och Etiopien. I april var Timbuktu & Damn!, Mapei,
Chords och Zoro i Addis Abeba.
- SEAMN är ett slags lobbyverksamhet. Vi ser till att musikföreningar och andra lokala aktörer får makt att förändra, och påverkar musikens status så att den där-igenom kan få mer resurser, säger Teshome Wondimu.
Han pratar helst praktik och säger att han är livrädd för att bli skrivbordsbyråkrat, men i sin cv har han tjänstemannaroller. Bland annat jobbade han för Rikskonserter för att hitta nya samarbetsformer åt den statliga stiftelsen.
Ett annat offentligt uppdrag fick han 2003 som mångkulturkonsulent för Stockholms län och han gjorde tre kartläggningar av hur den etniska och kulturella mångfalden ser ut inom de skattefinansierade musik- och scenkonstinstitutionerna.
- Det är fortfarande så att "finkulturen" får mest pengar. Hur länge ska staten ha dessa prioriteringar?
Konsulentjobbet lämnade han dock med buller och bång just innan Mångkulturåret 2006 skulle börja.
- Min tjänst var luddigt definierad och saknade strategier. Jag tog den för att jag tänkte att det kunde vara ett sätt att vara med och förändra, men hela grejen var som att färdas tio år bakåt i tiden och jag kände mig som ett etniskt alibi som så många gånger förr.
Avhoppet var inte en protest mot
Mångkulturåret, utan en markering mot mångkulturpolitiken som han menar är något politiker bara tar till när de får dåligt samvete.
Förra fredagen kom Mångkulturåret 2006 med sitt slutbetänkande som bland annat föreslår att 7 procent av Sidas kulturbistånd ska tillfalla fria mångfaldsaktörer som interagerar med biståndsländer. Där nämns bland andra Re:Orient i Stockholm, Bwana Club i Göteborg, Kulturstorm i Umeå och Selam.
Eftersom en av Teshome Wondimus käpphästar är kulturstrukturens stelhet med ett oproportionerligt gynnande av gamla, offentliga institutioner måste detta vara välkommet. Han skulle få mer resurser och därmed mer makt. Är detta en början på den revolution som han har efterlyst?
- Inte precis. Mycket av de förslagen i slutbetänkandet är inga nyheter. Kommittén har gjort vad den har kunnat, men för att det ska bli något måste politikerna för en gångs skull omsätta förslagen i praktiken. Jag hoppas på ny kulturpolitik som passar vårt nya samhälle och som har tydliga krav på mångfaldsarbete.