Debuten kan gott kallas primitiv, bara en man med gitarr och fjorton egna visor. Estradören Cornelis står fortfarande på tillväxt, fraseringen är slängigt ledig men gitarrspelet lite stelt. Å andra sidan bröt han mot rådande trubadurkonvenans på ett sätt som chockerade då, med ett bitvis grovt språk och ett starkt intresse för samhällsbotten. Låter närmast hypertraditionell i dag.
”Ballader och grimascher” 1965
De tidiga albumtitlarna är som gjorda för att röras ihop, men det är här Cornelis för första gången visar sig i helfigur – och med ett lika litet som viktigt kompband. Urstark i rösten satiriserar han yvigt, sjunger stillsamt och poetiskt, väljer brännbara ämnen och gör genuint övertygande blues långt före någon annan i Sverige. Bara ett år sen debuten, utvecklingen är enastående.
”Grimascher och telegram” 1966
Tendensen att ideligen uppfinna nya visgenrer är nu etablerad, fem telegram men ingen grimasch på detta album. Jan Johanssons Trio backar på flertalet låtar och generar en puls i ”Ångbåtsblues” som fortfarande är oöverträffad. Möjligen blir jazzatmosfären till förfång på vissa andra ställen, gubbsjukan i den dubbelbottnade visan om Cecilia Lind ligger däremot mest i betraktarens öga.
”Tio vackra visor och Personliga Persson” 1968
Tillbaka efter en omtumlande tid i Brasilien är Cornelis privatliv mer kaotiskt än någonsin tidigare, men rent musikaliskt har han aldrig varit klarare. Dörrarna mot vida världen står nu vidöppna, det burleska i hans uttryck är nedtonat och en ny mognad kan höras i rösten. Produktionen är hans mest avancerade hittills, flera av låtarna hör till hans bästa, formkurvan pekar rakt uppåt.
”Cornelis sjunger Taube” 1969
Första konceptalbumet av många. En hyllning till den då ännu högst levande nationalskalden Evert Taube – som avskyr omslagsbilden på en fet och naken Cornelis. En spretig historia, rent musikaliskt: intim gitarrvisa, grandios orkester, åldrig blåsensemble, modern samba eller funk. Men mycket låter rent häpnadsväckande, och får Taube att framstå som mer kosmopolitisk än någonsin.
”Poem, ballader och lite blues” 1970
Mycket hyllat och aningen överambitiöst dubbelalbum med hela den stjärnspäckade ensemblen helnäck i konvolutet. Erbjuder mer lyssningsmotstånd än flertalet Cornelisskivor, främst på grund av de många diktläsningarna, möjligen också för några djupdykningar bland jazzackorden. Men här finns ”Cool water – på Den Gyldene Freden”, ett magnifikt samspel och första försöket med Bellman.
”Spring mot Ulla – spring!...” 1971
Taubeskivan var bara början, här får en annan oväntad nationalskald sin grundliga makeover. Trots all cembalo och det ålderdomliga språket är detta framför allt en radikal modernisering. Med en superensemble lik den på fjolårets dubbel kläs Bellman i en jazzpoppig, lekfull och magnifikt rörlig musikdräkt, samtidigt som Cornelis säregna uppsträckthet är rent kongenial i tonfallet.
”Narrgnistor och transkriptioner” 1976
Långdragen tillblivelse under flera år, med många musiker och i tre länder, och inte en enda låt har lyckats ta sig in bland Cornelis alla välkändheter. Ändå är det ett ovanligt samlat och lyckat album från den gravt ojämna perioden efter hans första skivdecennium. ”Marcuses skog” kan vara hans allra mest orättvist okända guldkorn, en vemodsbomb utifrån en holländsk 1600-talsvisa.
”Movitz! Movitz!” 1977
Närmast en motpol till förra Bellmanskivan. Allt det yviga, bullriga och nytänkande ersatt av en stillsam sittning för en sångare och en akustisk gitarrist, som om Cornelis på bara sex år skulle ha gått från ung rabulist till åldrad traditionalist. Många mer udda nummer, men också ”Märk hur vår skugga” för tredje – och mest sorgesamma – gången; i lågmäld, liksom nattlig version.
”Felicia’s svenska suite” 1978
Cornelis sena 70-tal är rasande produktivt, men minst sagt osorterat. Mitt i alltihop spelar han in en förvånansvärt fokuserad dubbel-lp i Norge, inspirerad av samme Aksel Sandemose som fick honom att redan på 60-talet skriva ”Felicia, adjö”. Som återkommer här, och kan man bara uthärda den sönderspelade radioplågan ”Turistens klagan” hör detta till hans mest underskattade album.