Electronican har blivit myndig

Piratvindarna blåser starka i Bryssel. Att ett enfrågeparti med fildelningsfanan högt lyckades ta sig in i EU-parlamentet har förklarats med att de traditionella partierna underskattat nätets roll i moderna människors liv. Överfört på musikindustrins verklighet kan man konstatera att de stora skivbolagen gick mot sitt nederlag när de krampaktigt klamrade sig fast vid den plastbit som kallas cd. Men på den oberoende marknaden finns samtidigt andra som förstått att överlevnad är en fråga om anpassning. Ett av dessa skivbolag är brittiska Warp Records som i år fyller 20 och fortfarande håller ställningarna.

– Jag tror att det har att göra med att vi fortsätter arbeta med artister som publiken tycker är relevanta och hela tiden blickar framåt i termer av hur teknologin och marknaden förändras i stället för att stoppa huvudet i sanden, säger en av skivbolagets grundare Steve Beckett.

Ändå är det länge sedan Warp åtnjöt en cutting edge-position inom experimentell techno. I början av 90-talet pumpade duon LFO ut frågan ”What is house?” på en ep. Lika­så visade albumserien ­”Artificial Intelligence” att elektronisk musik var mer än antingen nattklubbsdunk eller ljudtapet. Men på senare år har skivbolaget blivit mer av en institution. Paletten har breddats från elektronisk musik till olika hybrider, postrock och blogghajpad indiepop. Men länge var en term som IDM – intelligent dance music – starkt förknippad med Warp.

– Jag hatar genren ”intelligent dansmusik”. Jag önskar att den aldrig existerat, säger Beckett. Jag är intresserad av artister som utvecklar ett eget sound och tar steget vidare.

– När vi startade var det fortfarande intressant att se någon kliva upp på scen, öppna en laptop och göra otroliga ljud med datorn. Nu för tiden när en artist slår upp sin laptop kan du nästan höra publiken stöna.

Det en gång så typiska och tongivande Warp-soundet har således suddats ut i takt med en allt brokigare samling artister. Utifrån en konstnärlig aspekt har skivbolaget fått se sig omsprungna av mer nischade etiketter som Touch, där många utgåvor vetter mot ljudkonst, och tyska Kompakt som tagit Köln-traditionen vidare in i 2000-talet. Men Warp-band som Grizzly Bear och Battles utmanar fortfarande gränserna på sitt eget vis. Långt mer intressanta än mängden artister som tycks hopplöst fastkedjade i gamla klickljud. Och en högst relevant fråga är var electronican i själva verket står i dag.

– Musik sticker i väg i en massa olika förgreningar. Det påminner mer om ett träd än om en flod som byter riktning, konstaterar Beckett.

Så kanske är det inte bara Warp som bytt fokus utan en hel genre som blivit mer av en mentalitet isitt sökande efter nya vägar.

– Det är ju spännande att electronica inte längre har så mycket med instrumentering att göra utan snarare är en inställning, påpekade svenska electronicaproducenten Håkan Lidbo när jag träffade honom häromveckan och slog huvudet på spiken.

– Det går liksom att spela fiol eller luta, fortsätter han. Electronican har varit rätt fixerad vid att imponera med ljudbearbetning men det är inte så intressant längre.

På Voltfestivalen i Uppsala i början av juni kunde man höra blås­orkestern Omnibus framföra svenska technolåtar i akustiska arrangemang. Den sortens möten mellan electronica och kammarmusik som uppmuntrats flitigt av Warp och realiserats av London Sinfonietta.

– Jag älskar sådana grejer, säger Beckett och berättar att Tyondai Braxton i Battles ska spela in ett soloalbum med en tjugomanna­orkester i Brooklyn.

Är det så att electronican håller på att bli vuxen och sofistikerad? Det tydligaste tecknet på att indierock blivit till åren är försäljningen av haklappar med bandtryck utanför konserter, som när Bloc Party senast var i stan och räknade med att målgruppen hunnit skaffa barn. Nu tycks turen ha kommit till electronicascenen för det känns lite symtomatiskt att Sónar i Barcelona – Europas största festival för elektronisk musik – just i dag, söndag, arrangerar SonarKids, en bonusdag med ”bekvämligheter och nöje för hela familjen”. Satsningen är skräddarsydd för den nya föräldragenerationen och ljudsystemet anpassat till barns hörsel.

Sveriges – betydligt mindre – motsvarighet Norbergfestivalen firar samtidigt 10-årsjubileum i år och har fått en rejäl ansiktslyftning med förstärkt budget och ovanligt spännande program. Och sällan har väl electronican känts lika etablerad och engagerad på samma gång. Utveckling är som sagt en fråga om anpassning.

Warp har alltid satsat på att odla långsiktiga karriärer framför snabba cash – och på förtroende snarare än kontroll. Så när den tekniska utvecklingen för ett antal år sedan skapade en marknad för nedladdad musik var Warp kvicka med att börja sälja mp3:or utan kopieringsskydd i sin digitala musikbutik Bleep.com.

– Det handlade om att vara ett med publiken och inte försöka kontrollera saker som är okontrollerbara.

Har ni förlorat på det ekonomiskt?

– Det är svårt att säga. Vi lanserar just nu Grizzly Bear i USA och den plattan läckte väldigt tidigt. Men om något är tillräckligt bra musikaliskt och sprids över internet så snackar folk om det och då är det i alla fall några som köper skivan. Försöker man strama åt är det färre som får tag i musiken gratis men då är det kanske också färre som är intresserade, menar Beckett och berättar att det trots dystra tider ser bättre ut än någonsin för skivbolaget.

Just nu är han mitt uppe i arbetet med jubileumsutgåvan ”Warp20”. Lyssnaromröstningen på hemsidan har precis avslutats.

– Det finns folk som döpt sina barn efter de här låtarna och en poet i Japan som begravdes med alla Aphex Twin-skivor i kistan. Det är fantastiskt med dessa personliga berättelser, för kritiken som ofta riktas mot den här musiken är att den skulle vara omänsklig och att folk inte kan relatera till den.

– Sedan har vi låtit några av bolagets artister göra olika covers. Born Ruffians tolkar Aphex Twin, kan du höra den? undrar Steve Beckett plötsligt och vrider upp volymen så högt det går i andra änden av luren.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut