Big Freedia är som namnet antyder stor. Närmare två meter lång och bredaxlad. På scen en kväll i Brooklyn har hon halva huvudet rakat i leopardfläckar och långt rosa hår på andra halvan. Örhängen, röda jeans och en grå väst. Big Freedia är man och ser sig själv som sådan, men föredrar kvinnliga accessoarer och pronomen.
Publiken dansar vilt redan innan hon dyker upp på scenen. När Freedia kungör att nu blir det fest, nu ska vi skaka på rumpan, kokar golvet över. En liten blond kille kastar sig mot marken, tar stöd med händerna och börjar guppa höfterna snabbare än vad som verkar mänskligt.
När första låten ”Gin in my system” drar i gång skanderar Freedia: ”I got dat gin in my system” och håller ut mikrofonen över publiken. ”Somebody’s gonna be my victim!” kommer svaret. Med sig på scen har Freedia en brokig samling dansare, bland andra en mycket rund man i randiga hotpants och afrotuppkam, samt en späd tjej i glasögon och kängor som bokstavligen klättrar på väggarna. Alla kan de röra på baken i turbohastighet.
Big Freedia spelar bounce, den hårda, studsiga hiphop som är typisk för New Orleans, Freedias hemstad. Hennes framtoning påminner om ett beskyddande äldre syskon som gärna delar med sig av sina mer skabrösa erfarenheter: ful i mun och glad till lynnet. Här firas sex och festande helt oförblommerat. Och rumpor. Hela tiden rumpor. Det går inte att tala om Big Freedia utan att nämna rumpor.
– Efter orkanen ”Katrina” spriddes bounce utanför New Orleans, eftersom vi hamnade runt om i landet. Själv evakuerades jag till Texas. Jag var redan artist, men då började jag uppträda varje vecka för att sprida hemkänsla. Jag var som New Orleans egen Michael Jackson, folk ville ha mig överallt. Lite så är det fortfarande, men det var något speciellt med den perioden.
Sedan dess har Big Freedia spelat i princip varje natt i New Orleans. De senaste två åren har hon även turnerat, samtidigt arbetar hon på ett album. På dagarna driver hon en inredningsfirma.
– Den senaste tiden har varit intensiv, jag älskar det. Jag jobbar ofta inpå småtimmarna. När jag går upp på scen hämtar jag energi från fansen. Så fort jag kommer in är det alltid någon som gör något som får mig på gott humör.
På konserterna är det den kvinnliga publiken som sätter tonen. Inför låten ”Azz everywhere” bjuder Freedia upp folk på scen. Slutet av uppmaningen drunknar i en våg av tjejer ur publiken som väller upp på den redan välbefolkade scenen och sedan börjar slänga bakdelen i vädret. Att se 60–70 rumpor av alla sorter skaka i takt, utan att någon glor eller tafsar, är en omvälvande upplevelse.
– Jag är bög och inte intresserad av kvinnor. Jag är där för att se till att folk dansar och har kul. Jag vill att alla ska känna sig fria. Jag ser till att ingen far illa eller blir ofredad. Det gör att folk känner sig säkra när de är på scen med mig.
Akrobatiska trick och hopp från scen hör till vanligheterna. En del försöker sig på mer halsbrytande övningar.
– I New York var det en kvinna som klättrade upp i en sex meter hög stång och började skaka på rumpan över 4 000 personer. Hon var riktigt duktig. Jag uppmärksammade publiken på henne, alla vände sig om för att se. Hon njöt av varje sekund.
Det kan kanske tyckas motsägelsefullt att en öppet homosexuell man är stor stjärna inom en genre som ibland kan tyckas homofob. Men i New Orleans har artister som crossdressat eller spelat på sin homosexualitet firats sedan jazzens dagar, om inte längre. Det finns flera homosexuella och transsexuella bounceartister. De utgör rent av en genre inom genren som ibland kallas ”sissy bounce”.
– New Orleans har en gay scen, och en straight scen. Men det är ingen jätteklyfta mellan dem. Jag spelar mest på straighta klubbar och jag har fans av alla sorter, hudfärger genus och sexuella läggningar. Det är rumpor överallt, det kan jag lova. Ingen diskriminering. Alla färger, former, storlekar och snitt. Det är bara att ta med dig rumpan.