Anders Tengner, tidigare redaktör för poptidningen Okej: Fy fan vad jag svor på planet hem.
”Jag var på vippen att intervjua Madonna 1984, precis när hon skulle ut på Like a virgin-turnén.
Det var första gången jag var i Amerika men jag var tvungen att åka hem ett visst datum för att jag skulle mönstra, jag hade begärt uppskov hur många gånger som helst, och jag vågade fortfarande inte skita i det. På den tiden hamnade man i fängelse för sådant.
Så jag är i New York och ringer runt till skivbolagen för första gången, och får ett väldigt fint mottagande, kom hem med intervjuer med The Cars och Laura Branigan och Luther Vandross och alla möjliga.
Då säger tjejen på skivbolaget: ’Du, Madonna har sin turnépremiär i Philadelphia om tre dagar, vill du åka med oss dit så får du träffa henne och se konserten?’
'Nej, jag måste åka hem till Sverige’, svarade jag.
Fy fan vad jag svor på planet hem. Tyvärr blev hon ju stor så fort, hon hör till den kategori artister som man aldrig får intervjua. Hon behövde ju inte göra intervjuer med Okej."
Liv Strömquist, serietecknare: Jag hade alla videoband och skivor.
”Jag var ett jättestort Madonna-fan under låg- och mellanstadiet. Jag hade alla videoband och lp-skivor. Mycket av hennes image var ju rätt grova sexanspelningar som man kan tycka inte var så anpassade för barn, men de gick mig helt förbi. Madonna har verkligen varit en pionjär inom många olika områden, att hon alltid omgav sig med bögar, till exempel.
Jag minns när jag köpte en av Madonnas skivor och hittade ett papper med fakta om sjukdomen hiv nedstoppat i den. Det var på 80-talet, då det verkligen var kontroversiellt att sprida den informationen, speciellt i USA. Mitt intresse för henne var som störst när ’Like a prayer’ släpptes, men jag gillar fortfarande hennes musik. När jag var fjorton kom dock punken, den alternativa musiken, in i mitt liv i stället."
Asha Ali, artist: Jag bara gapade, jag kunde knappt andas.
”Jag växte upp i Uganda, utan vare sig tv eller video. En dag, när jag var runt sju år, följde jag med min mamma till en av hennes vänner. Där rullade ett videoband med Madonnalåtar.
När jag såg musikvideon till ’Live to tell’ hände någonting inom mig. Jag bara gapade, kunde knappt andas och förstod inte var alla känslor kom ifrån. Jag hörde låten i mitt huvud i flera år, jag hörde andra låtar också, men ingen berörde mig på samma sätt.
När jag var elva år flyttade vi till Sverige. Två år senare satt jag barnvakt och slötittade på teve när barnet hade somnat – och då dyker videon upp. Jag blev lika exalterad igen. Kanske var det den upplevelsen som fick mig att börja skriva musik. En sak är i alla fall säker: Ingen är som Madonna och ingen kommer någonsin att bli som hon. Det är i låtar som ’Live to tell’ som det musikaliska guldet finns."
Christian Olsson, sångare i Fibes, oh Fibes!: Jag snodde kassetten av min syster.
”Jag stötte på Madonna första gången 1985, när min familj precis hade flyttat hem från USA. Vi satt i tv-soffan framför ’Live aid’-galan när min pappa utbrast: ’Har du sett den här nya tjejen, Madonna heter hon … tror jag.’ Jag tyckte att hon var sjukt cool, spännande och farlig. Då var jag nio år. Sedan gick jag och köpte min andra sjutumssingel, ’Into the groove’, för fem kronor. Den har jag kvar än i dag.
Jag minns också att jag och min granne snodde ”Like a virgin”-kassetten av min syster, låste in oss på mitt rum, kollade på det vågade omslaget i tre sekunder och skämdes efteråt. Mitt starkaste musikaliska minne av henne är ”Papa don’t preach”. När jag hörde den låten fattade jag, för första gången, hur musik och känsla hängde ihop. Det var lite deppigt mellan mig och min pappa just då."
Martin Bergström, designer och konstnär: Jag färgade håret som Madonna.
”Vi hade inte MTV hemma, men pappa hade det på sitt kontor. Han spelade in en hel Madonnaweekend på video som jag kollade på hemma. Det var väl runt 1990.
Att se alla videorna på en gång gjorde att jag fick för mig att jag skulle färga håret som Madonna. Det var ingen transa-grej, men när hon var blond blekte jag håret och när hon blev mörkhårig igen färgade jag det. Problemet var bara när jag skulle bleka det igen efter det och det bara blev orange. Till slut rakade jag av mig allt och blev kallad Christer Sandelin i skolan.
Jag var ett stort fan fram till ungefär 1993. Sen blev det indie och grunge och man var för cool för Madonna. Samtidigt blev hon ju tråkig! Jag stör mig inte så mycket på ungdomsgrejen, hon är ju inte ensam om den jakten. Men jag önskar hon kunde freaka ut lite mer. Bli mer galen. Tänk Björk eller Yoko Ono liksom. Madonna är ju tråkig kabbala hit och ungar och 20-åriga ligg dit. Hon borde åldras som Dolly Parton, alltså med stora penseldrag hos plastikkirurgen!"
Per Persson, sångare i Perssons Pack: Jag gillar inte Madonna.
”Jag gillar inte alls Madonna, men hon har gjort en eller annan bra låt. Eller snarare en kanske –”Like a prayer”. Jag tyckte det blev lite väl mycket hybris kring henne när hon ringde in Jean Paul Gaultier och satte på sig de där strutlökarna. Skulle det förmedla sex och vara kontroversiellt, med Madonna på alla fyra? Då blev jag riktigt förbannad.
Jag känner folk som sjunger riktigt illa, men som ändå förmedlar mer än henne. Dessutom kan hon inte ens sjunga. Sätt Madonna bredvid Whitney Houston, så får vi se vem som sjunger skallen av vem. Det är klart att hon är ett fenomen som säljer ut Ullevi två dagar i rad. Men det är mycket tack vare att det är en fröjd för ögat med de alla blinkande lampor och klädbyten”.
Martin Sakarias, ena halvan av den hyllade hiphopduon Lorentz & M Sakarias: Vi släppte skivor samtidigt.
”På den tiden när jag fortfarande köpte skivor hittade jag ett Madonnaalbum på rea på Åhléns. Jag var så liten så jag fattar inte riktigt varför jag köpte det. Sedan gav jag det till min mamma. Samtidigt hade jag haft låtarna ”Get in the groove” och ”Lucky star” runtomkring mig så länge jag kan minnas. Mitt starkaste Madonnaminne är dock när vi i Lorentz & M Sakarias skulle släppa en singel på skivbolaget Warner samtidigt som Madonna släppte sin senaste platta. Hon hade ett grandiost maskineri bakom sig och megaprioritet inifrån, det var nästan sjukt. Jag älskar Madonna, så som hon var på 80-talet, men i dag tycker jag att hon är rätt värdelös. Hon anstränger sig för att hålla sig kvar på musikscenen genom att arbeta med ”rätt” producenter och låtskrivare. Ändå är det sådana som inte varit heta på flera år”.