En av Sveriges största festivaler har det blivit, men med en märkligt vag musikprofil och ett rätt konstigt festivalområde mitt i Borlänge centrum, ett centrum som dött galleriadöden.
Utanför stan ligger köpcentrumet Kupolen dit alla butiker flyttat. Kvar i stadskärnan finns numera bara pizzerior och lågprisaffärer. Det är bland dem man går omkring för att ta sig mellan scenerna. Men stämningen är god, fyllan inte allt för svår och ljudnivån trivsamt låg på alla scener.
Det är nästan så att man kan småprata när Markus Krunegård spelar som en av de första artisterna på torsdageftermiddagen. En märklig sak med Markus Krunegårds låtar är att de öppnar för identifikation för både de som varit unga och de som är det nu. När han sjunger om bussen in till småstaden, kärleken och om hur ful han ser ut framför spegeln är det minnen för många - inklusive artisten själv - men dagsens verklighet för de allra flesta i publiken. Det måste vara något med Markus Krunegårds desperation som gör det, han är faktiskt närvarande i sitt eget ungdomshelvete när han sjunger.
Krunegård gjorde en bra spelning, trots eftermiddagssolen i ögonen och alldeles för liten scen. Han har ett riktigt bra band, med en trummis som spelar som en svängig trummaskin och en basist med 80-talsstuns i spelet.
Däremot funkar det inte för den som en gång var Sveriges bästa trummis - Janne Loffe Carlsson. Pugh Rogefeldt spelade in sin debut "Ja, dä ä dä!" med Carlsson på trummor och Jojje Wadenius på gitarr, men har aldrig turnerat med dem förrän nu. Konceptet känns som en dröm, men underligt nog låter det bedrövligt.
Janne Carlsson spelar otajt och Jojje Wadenius står och spelar solon utan vidare hänsyn till de andra. Pugh verkar ofokuserad. Kanske borde de repa lite mer.
Medan langos-köerna växer sig långa spelar Amanda Jenssen med sitt band. Wannadies-sångaren Pär Wiksten, som hjälpt Jenssen med skivan, flankerar henne på scenen. De är ett snyggt artistpar, han nervig, hon sval och tjusig. Det låter snyggt, souligt och poppigt men en aning vilset. Som oftast med människor som varit med i tevesåpor undrar jag vad drivkraften egentligen består i. Amanda Jenssen hade nog klarat sig bättre utan "Idol", åtminstone på sikt.
Det är första gången jag ser Martha Wainwright, och trots att mina förväntningar är skyhöga lever hon upp till dem med råge. Live blir likheterna med brodern Rufus Wainwright mer slående. Låtarna sväller och glider ut, hennes röst blir mer böjlig och fri. Hon blåser liv i varje ton, och när hon kommer till finalen - den kända pappahatarlåten "Bloody motherfucking asshole" - sjunger hon de bärande raderna med sån märkbar njutning att publiken börjar applådera mitt i låten. Ett fint ögonblick.
Det är dumt att Hästpojkens och Timo Räisänens program krockar. De borde ha samma publik. Kanske är det därför det är rätt tomt hos Hästpojken och väldigt fartigt hos Räisänen som klätt av sig på överkroppen och uppträder som en riktig publikdomptör. Samtidigt, fast en bit bort, gör M A Numminen sin grej och amerikanen Jason Mraz - vars menlösa pop med kärleksbudskap är jättestor i Borlänge men okänd i resten av landet - sjunger sin hit "I'm yours".
Those Dancing Days, flickbandet från Stockholm, charmar huvudet av sin publik med sin hämningslösa glädje och sitt svajiga spel. Trummisen och basisten utgör en viss stadga, annars är det hellre än bra. Men lysande ändå. Två britpopband har man bokat också. Trion The Wombats, som inte har mycket eget att komma med, och The Pigeon Detectives som gör gamla trick till nya av ren viljestyrka. Sångaren åmar sig som en karriärhungrig strippa på scenen.
Men kvällens stora stjärna är förstås Manu Chao, som nästintill tömmer resten av festivalområdet under sin konsert. Idén med hans konserter är att det ska vara fest från början till slut, och nästintill varje låt är uppbyggd på samma sätt; ett tillbakalutat reggae- eller latinparti och en punkig urladdning. Däremellan enkla mellansnack om att Bush är dum. Det är mycket jämfotahoppande och armviftande och ibland känns det som att vara på Mora Träsk-konsert för vuxna. Manu Chao kommer undan med att vara välmenande och vänster, men egentligen är det publiken som laddar de superenkla låtarna med innehåll.
Men det kan man å andra sidan säga om rätt mycket musik.