Fast morgonen började med ett sms, kunde jag möjligen fixa något åt honom på vägen, hans bil är paj. En box rosé? Fotografen och jag fixar, något betänksamt. Olle Ljungström har en lång historia – efter över trettio år som artist – som inte bara inkluderar det kultstämplade bandet Reeperbahn och sju soloplattor, utan även ett välkänt missbruk av droger med alkoholen främst. Han tackar för hjälpen med vinet och säger sedan att han vill bjuda grannarna på ett glas i trädgården för att fira stipendiet.
Under förmiddagen nämner han i flera sammanhang att människors förutfattade meningar ställer sig i vägen för honom.
Gräfsnäs är en liten by några mil från Alingsås. Olle Ljungström flyttade hit för tre år sedan och bor i ett vitt trähus. Där finns ett litet kök precis när man kommer in, med låg diskbänk, lappar och bilder på väggarna (bland annat en glad, ljuslockig flicka med katt och valp i knäet och texten ”Livsglädje” ovanför). Och ett gökur som tjoar ko-ko.
– Jag fick det av min flickvän, säger Olle Ljungström förtjust.
– Det finns två saker som jag alltid har önskat mig men som ingen har tagit på allvar: ett gökur och ett par steppskor. Jag har fått båda av henne.
Innanför köket ligger ett kombinerat gästrum och ateljé, på ovanvåningen ett enda öppet, ljust rum. Här finns bokhyllor, travade målningar, bäddmadrass, golfbag och en enorm platt-tv. Där står en klädhängare där plaggen hänger tätt. Under skjortorna står en grammofon i en kartong med några lp-skivor, längst fram en fet Vreeswijk i ”Cornelis sjunger Taube”.
I alla fönster krukväxter, murgröna klättrar i slingor, skära gardiner.
– Jag hade inte ens varit inne i huset när jag köpte det, men tjejen som bodde här hade bara haft det i ett år. Innan dess hade det bara haft en ägare.
I trädgården bakom huset står en rostig skottkärra, där finns ett litet växthus, några fruktträd och en buske röda krusbär. Längst ned står en snodd vägskylt med en överkorsad cykel, numera måltavla vid luftgevärsskytte.
– Jag var uppe till sju i morse och målade, säger han när vi har satt oss. Det är mest det jag gör just nu. Det låter pretentiöst men det är så jävla roligt.
Han ska ställa ut i september – för tredje gången medverkar han i det lokala projektet Konstanten (ett göteborgshumoristiskt sätt att lyfta fram konsten runt sjön Anten) och är i år affischnamn.
– Förra året sålde jag massor. Det kan bara bero på att det är så fantastiskt bra, säger han och skrattar.
Mest använder han akryl, färgpennor och sax.
– Jag är helt autodidakt men har inget att bevisa. Det är det som är häftigt med att vara känd, eller vuxen. Man kan köpa godis när man vill eller måla hela natten. Och man ...man kan göra vad man vill och folk är lite, lite intresserade av vad man gör innan det är klart.
Ibland tappar han tråden när han talar. Svävar ut i någon bisats han får svårt att hitta tillbaka från. Säger ”var var jag nu?”
– Jag tar allt jag gör på stort allvar, men är det inte kul skiter jag i det.
Och ganska snabbt: han har dåligt tålamod, men tycker att det var en skön, om än lite trist, insikt att få. Dessutom kan man alltid återkomma till grejer. En koltrast hoppar runt i häcken bakom.
Bristande tålamod är också ett skäl till att inte ge sig i kast med att skriva en bok. Ändå ligger en helt färsk, tung soffbordsbok klar.
– Jag har blivit tillfrågad så många gånger om att skriva en bok, men med tanke på mina kollegers alster om Stureplansnätter med kokain och brudar – fy fan, det har jag alltid tackat nej till. Jag kan inte. Jag har inte en bok i mig, jag kan skriva tio sidor, sedan tröttnar jag. Men min förläggare Magnus Nygren har varit fruktansvärt ihärdig och entusiastisk. Han har förföljt mig.
I ”Jag är både listig och stark” har Olle Ljungström skrivit kortare stycken, andra är skrivna av vänner och kolleger, varvade med intervjuer och några texter, alster och fotografier. Samt en skiva med nya versioner av ett tiotal låtar.
En skiva med helt nytt material är också under inspelning, för Torsten Larsson, som också producerade den förra, ”Sju”.
– Vi är betydligt mer förberedda den här gången. Det är nog den roligaste skivan jag har gjort på femton år. Den kommer när den är klar och jag frågar hur han gör när han skriver musik.
– För det mesta sitter jag och spelar gitarr och om jag hittar något som är bra spelar jag det så till den milda grad att upprepningen skulle … (han ser sig omkring) – kunna döda sniglar.
– Sen skriver jag texten efter det. Det är sällan jag har en färdig låt när jag kommer till Torsten, eller tidigare Heinz (Liljedahl, hans mångårig producent, reds. anm).
– Vi har våra roller. Jag hade aldrig kunnat göra något utan dem, även om jag hade mer självhävdelsebehov i de tidigare banden. Heinz och Torsten är prestigelösa, det känns som om jag är i ett band som heter ”Olle Ljungström”, och att jag också råkar heta så. Jag kan inte tänka mig att göra på något annat sätt.
När jag undrar hur det kändes att spela med Reeperbahn förra året ler han lite tveksamt och säger ”det var väl kul ...”.
– Jag hade inte haft lust tidigare, och för de andra var det nog kul att få vara i ett större sammanhang. Men vi var också tvungna att ta in andra musiker, musiker som knappt var födda när vissa låtar skrevs. De gjorde inte ens covers, det var som att presentera helt nya låtar för dem. Behållningen för mig var att höra dem så, det kändes ...virilt.
Olle Ljungström skrattar:
– Vi var väl lika sega som vanligt.
Och på fredag fyller Olle Ljungström femtio. Han säger att han inte har fattat det. Att det är en konstig siffra. Att han aldrig fattat ens att han passerat trettio, men också att han alltid har känt sig som en gubbe.
– Jag är så konservativ. Jag vill att allt ska vara på ett visst sätt.
Inte bara åldern, även levernet, har betydelse: för några år sedan och under den resa till Afghanistan han gjorde med Pål Hollender var han inställd på att dö. Och med missbruk och sjukdomar har döden inte alltid varit långt borta.
– Jag har verkligen förändrats av att ligga på sjukhus. När jag har varit riktigt sjuk och inte velat umgås har jag skrivit manus i huvudet och kommit på en egen humor. Jag tycker om att ligga på sjukhus och har inget emot att stanna ett par nätter.
Han skakar på huvudet, torkar svetten ur pannan. Han har snedbena och stryker håret rätt med handen.
– Min kropp har fått ta mycket stryk men jag har gott läkkött. Jag fick skoskav som jag blev orolig för – för en diabetiker är det inte bra att få sår på fötterna – men det läkte av sig självt på några dagar.
Det blir för varmt. Vi går upp på övervåningen för att lyssna på den version av ”Balladen om all kärleks lön”, Olle Ljungströms bidrag till Cornelishyllningen ”Den flygande holländaren” för snart 20 år sedan. Han säger att Cornelis musik alltid funnits där, men att det tog lång tid innan han tordes erkänna att han tyckte om den. Sedan sätter han på låten och lyssnar tyst, med stängda ögon, koncentrerad panna och ena benet vippande i takt.
På väg ut frågar jag lite om flytten till landet. Han säger att han aldrig känt sig ensam i Stockholm, ”träffar man ingen där måste man vara socialt plattfotad”.
– Jag har aldrig varit ensam på så vis att ingen har ringt eller att jag inte haft någonstans att ta vägen. Mer en existentiell ensamhet i så fall, där man frågar sig var man är och hur livet kan se ut. Sådant man tänker på när man är femtio. Men jag är ganska van vid att vara för mig själv.
Har man stort behov av det kan man bli tokig av att ha folk omkring sig hela tiden?
– Sista tiden i Stockholm var det precis så. Och man vill inte bli den där patetiske gubben som raggar 23-åringar. Och så är man det ändå ...jag skulle vilja ha kärnvapen bakom ögat som utlöses av för mycket gubberi.
Risk för explosion finns det möjligen; hans flickvän är 23 och han medger att han ringde hennes föräldrar för att förklara att han inte var ond.
På gruset vid ingången har de kastat ut porslin som gått sönder för att det ska slipas ned och bli mjukt. Och några enkronor för att de blänker så vackert vid fullmåne.
Till Anten går man på tio minuter. Olle Ljungström bjuder på glass och det är ljummet i vattnet, men han är badkruka och doppar sig sällan.