Och ingen är mer medveten om det än Saade själv. När jag intervjuade honom tidigare i veckan var det ett ord han ständigt återkom till – ny. I var och varannan mening pratade Saade om hur han skulle tillföra något vi inte sett föut, oavsett om det handlade om den ökända duschen han fick mot slutet av ”Manboy”, den avancerade dansen eller den envetet upprepande refrängen.

Nytt, nytt, nytt.

Saade går kanske i Måns Zelmerlöws, Olas och EMD-killarnas fotspår, och han är stöpt i samma närmast maskinellt effektiva sång och dansmans-form.

Men han är ändå några år yngre, med några färre kopplingar till det som varit, den långa svenska schlagertraditionen från Abba och framåt.

Att Saade fick sällskap till finalen av veteranen Andreas Johnson och hans pampiga arenarockballad motsäger egentligen inte känslan av det nya, särskilt inte när Johnsons nummer också det byggde på en mer genomtänkt visuell idé än vid de tre tidigare tillfällen han medverkat. Även framtiden behöver ändå någon slags förankring i det som varit.

Johnson kan eventuellt till och med hamna före Saade när det väl drar sig ihop till final i Globen – publiken brukar rösta mer konservativt då – men Saade kommer tveklöst sätta djupare spår i nästa och nästnästa års tävlingar.

För oavsett vilka invändningar man kan tänkas resa mot Eric Saades ”Manboy” så pekar nykomlingens minutiöst uttänkta nummer ut riktningen för hur Melodifestivalen kommer att låta och, kanske ännu viktigare, att se ut för lång tid framöver.