Theresa Andersson står ensam i sitt kök i New Orleans i USA iförd en ledig t-tröja. I ett hörn mellan kylskåpet och dörröppningen har hon radat upp instrument på mörkgröna pallar. Halvt dold bakom pedaler, trumset, mikrofonstativ, gitarrer och en fiol framför den svenska jazzsångerskan och singer/songwritern sin låt ”Na na na”.
Medan hon sjunger och avverkar instrument efter instrument samplar och loopar hon sig själv. Barfota, med fötterna flygandes lätt över pedalerna, tills hon målat upp en ljudmatta värdig ett fullskaligt band.
Videon ligger ute på nätsajten Youtube och har setts över 840 000 gånger. Nyligen gjorde Theresa Andersson ett liknande framträdande i Conan O’Briens talkshow och fick stående ovationer av så väl programledare som publik.
– Det är viktigt för mig att allt är organiskt. Ingenting är förinspelat, så jag måste jobba mycket med fötterna eftersom jag spelar in mig själv samtidigt som jag framför låtarna. En balettdansös gav mig danslektioner för att träna upp min balans. Från början ramlade jag hela tiden, säger Theresa Andersson från sin veranda i amerikanska Södern, när DN når henne via telefon.
Theresa Andersson, som är uppvuxen på Gotland, flyttade till New Orleans när hon var arton år tillsammans med den dåvarande pojkvännen och tillika jazzmusikern Anders Osborne. Tillsammans hankade de sig fram för att kunna leva på musiken. I början delade de på en kaffe och en kanelbulle när de gick ut och levde så sparsmakat som de bara kunde.
– Ibland har jag ifrågasatt vad jag håller på med, men ur de magraste stunderna har det alltid fötts kreativitet och mer vilja. Man kan alltid hitta nya kombinationer i garderoben, säger Theresa Andersson. I stället för att åka på en dyr semester lär man sig att njuta av saker runt omkring en.
När hon för första gången satte sin fot i jazzens hemstad, i början av 90-talet, hände någonting.
– Jag kände på en gång att ”det är ju här jag vill vara”. När jag växte upp lyssnade jag mycket på Mahalia Jackson, Ella Fitzgerald, Betty Harris och Allen Touissaint. Sedan jag flyttade hit har all sådan musik sjunkit in i mig och format mitt sätt att sjunga och spela. I Sverige är musiken melodisk, här är den mer rytmisk.
Trots att Theresa Andersson släppt fyra soloalbum är hon relativt okänd i Sverige. Hennes skiva ”Hummingbird, go!”, som släpptes för en vecka sedan, är liksom videon till ”Na na na” inspelad i hennes kök. Lyssnar man riktigt noga kan man höra tjutande polissirener i fjärran, cirkulerande helikoptrar och fågelkvitter från den närliggande trädgården. Detsamma gäller demoinspelningarna, där Theresa Andersson bland annat använde sig av vinglas fyllda med varierande mängd vätska som hon gled med fingrar längs eftersom hon inte ägde någon keyboard. Tomma läskflaskor i glas och en träpinne blev rytmer, likaså stampandet i trägolvet.
Hon bestämde sig för att bevara egenheterna, även på albumet.
– Det är en grön platta, utan tvekan. Skivan är inspirerad av naturen, jag satt mycket i trädgården när jag skrev. Framför allt hade jag en annan inställning till låtskrivandet än tidigare. I stället för att skriva med gitarren lekte jag med färger och former. Jag tänkte: ”Här vill jag få in lite blått, sedan lite skarpt eller någonting luddigt.”
”Hummingbird, go!” producerades av musikern Tobias Fröberg som Theresa Andersson mötte av en slump när denne spelade i New Orleans. Det visade sig att båda var uppvuxna på Gotland och att Tobias pappa varit Theresas musiklärare.
– Jag och Tobias klickade direkt. Vi hade liknande idéer kring arrangemangen och jag var redan ett fan av hans musik. Vi kallade oss ”Team Gotland” under inspelningen.
I sommar återvänder Theresa Andersson hem. Då väntar en turné med spelningar på bland annat Stockholms jazzfestival.
– Det har alltid varit en dröm för mig att komma hem och jobba. Just nu svär jag dock mest över hur jag ska klara av att flyga med alla instrument. Jag måste alltid ha någon med mig som hjälper mig att bära, annars går det inte.