En favorit, en otippad finalist, var mönstret i de tre första deltävlingarna. Bara i den fjärde tog sig båda favoriterna vidare.

Oförutsägbarheten har gjort Melodifestivalen till en konstig tävling. Men rolig. Man har aldrig kunnat vara säker på något, några av de där minutiöst uträknade marknadsföringsplanerna vissa artister ibland har verkat ha i bakfickan under presskonferenserna i Green Room har fått rivas sönder. Eller i alla fall fått skrivas om.

Samtidigt kan det skrälla bäst det vill i deltävlingar och "Andra chansen". Att vara skolfröken med akustisk gitarr eller rödklädda discotvillingar räcker bara till en viss gräns (den verkar gå någonstans strax utanför prispallen).

När det väl blir final är det ändå storfavoriterna, de etablerade namnen, som går hem. De artister som oftast nämnts i förhandstipsen, som varit långt fram i alla förundersökningar var också de som placerade sig högst upp i Globen.

Det har sett likadant ut de senaste åren. Carola vann för två år sedan, The Ark ifjol och i år alltså Charlotte Perrelli. Som säkert - det var länge sedan glada amatörer kunde ta sig riktigt långt i den här tävlingen - också har haft en väldigt uttänkt plan. Men en lite annorlunda.

Skillnaden mot många andra av de 32 artister som uppträtt under de sex veckor festivalen hållit på var, tror jag i alla fall, att hennes tog slut på kvällen den 15:e mars. Eller rättare sagt den 24:e maj då finalen i Eurovision Song Contest är i Belgrad. Allt vid sidan av det, det må vara sommarturnéer eller skivor, verkar ha varit sekundärt.

Perrellis fokus, känns det som, har legat på Melodifestivalen - och bara där.

Antagligen är det också därför "Hero" låter så otroligt målmedveten, fokuserad och koncentrerad som den gör. "Hero" kopplar ett stenhårt järngrepp från första ton och släpper inte taget förrän tre minuter senare. Det är en idogt dunkande discolåt med en refräng som effektivt sätter sig på hjärnan och en mäktig tonartshöjning. Så precis att man kan ställa klockor efter den. Även i Belgrad.