Festspelen i Bergen, som nyligen avslutades, är ett lysande exempel på en festival på offensiven. Programchefen var mitt under framförandena inte säker på om han skulle ha jobbet kvar efter den digitalt pornografiska leken med François Couperins 1700-talsmusik i stadens Johannneskyrka eller infogandet av Knut Wiggens elektroniska avantgardism bland Bach och Händel. Men det gick bra.
En festival med ”risk” som sitt officiella motto och som inte stannade vid vackra ord. En profilering som man nu ser lite varstans i Europa. Festivaler som öppnar sig för nya möten och konstellationer i helt egna produktioner. Som gör sig till ett rörligt alternativ till de fasta konsert- och operahusen och institutionerna. Och som med sina horisontskiften gör stampubliken till tillresande.
Den festival för klassisk musik i Europa som i sommar lyser starkast ur det nytänkande perspektivet är utan tvekan den nyss påbörjade i Aldeburgh i England.
En festival som startades redan 1948 av tonsättaren Benjamin Britten och hans livspartner tenoren Peter Pears och som i år fått en ny chef och konstnärlig ledare i den franske världspianisten Pierre-Laurent Aimard. Sedan länge känd för sitt innovativa sätt att programsätta musik. Och att utmana det konsumistiska i vad man menar med en ”bra” konsert.
Med sitt fokus på tonsättare som Harrison Birtwistle och Elliot Carter (som båda får ett flertal uruppföranden), sidonamn som Helmut Lachenmann och Karl-Heinz Stockhausen samt med sina sofistikerade föreläsningsserier kan Aldeburghfestivalen vid första ögonkastet se ut som en lägerskola för (manlig) modernism.
Men Aimard sätter in denna musik i nya kontexter och drar ut traditionslinjer som skapar ingångar från oväntade håll. Som om hela musikhistorien kunde sättas på spel varje gång man hör ett nytt verk.
Själv är han också i hög grad musikaliskt medverkande, bland annat i en egenkomponerad kammarmusikalisk collage-afton utifrån György Ligetis kalejdoskopiska förhållande till traditionen.
I Sverige är vi fullkomligt på efterkälken vad gäller konstmusikfestivaler som på det här sättet erbjuder en ny och egen kreativ luft och som vill ta position.
Men vi har sommarens, inte mest nyskapande och utmanande, men den mest översvämmande ymniga och världsklassiga festival för klassisk musik bara en timme bort: den som pågår från juli till september i nordtyska Schleswig-Holstein, i städer som Travemünde, Kiel och Flensburg och som i år har temat ”Tyskland” – vilket innebär allt från lutheransk aftonmusik från Lübeck till modern bayersk (!) satir.
Den stora händelsen blir sannolikt Robert Wilsons iscensättning av J S Bachs ”Johannespassion” på Kieloperan i början av juli, men därefter följer en stjärnparad som är svår att slå. Med bland andra Christoph von Dohnányi och René Pape i Beethovens 9:a, Herbert Blomstedt, John Eliot Gardiner, sir Simon Rattle och Berlinfilharmonikerna, Janine Jansen, Anne-Sophie Mutter, Daniel Hope, Anne Sofie von Otter, Ensemble Modern, Martha Argerich, Jean-Yves Thibaudet, Mattias Goerne, Frank Peter Zimmerman, Grigory Sokolov, Sabine Mayer, Iván Fischer och Budapest festivalorkester, Lang Lang, Peter Schreier samt Wolf Bierman och Klaus Maria Brandauer som recitatörer. Ta färjan!
Missa inte DN Kulturs genomgång av sommarens jazz-, opera- och klassiska festivaler i Europa på onsdagens resesida.