Rysk popmusik strömmar ut från högtalarna i den lilla frisersalongen. Innehavaren, 28-årige Armen Chursjudjan, bearbetar Dina Ismajlovas nyblekta hår i takt med musiken, lyfter upp det och snurrar det noggrant runt locktången.
– Nu kommer alla stjärnorna till stan, säger Armens mor Elmira upprymt. Tillsammans med sin son driver hon skönhetssalongen som ligger bara några få kvarter från Olimpiskij Arena i centrum av Moskva – där popstjärnor från 42 länder är i full gång med genrepen inför årets Eurovision Song Contest.
– Å, jag älskar ”jevrovidenje”! Det är så mycket show och glamour, det blir bättre och bättre för varje år, suckar Elmira.
Armen delar inte sin mors entusiasm.
– Det är 100 procent politik, fnyser han.
I Västeuropa är Eurovisionsschlagerfestivalen en musiktävling, varken mer eller mindre. I Ryssland har tävlingen också tydligt politiska undertoner.
Då Georgien anmälde sången ”I don’t wanna Put in” till schlagerfinalen tidigare i år blev det fullt rabalder. Efter att Ryssland hade klagat på sångtexten, höll Europeiska radio- och tv-unionen, EBU, med om att den hade ett opassande och politiskt innehåll. ”Put in” låter till förväxling likt efternamnet på Rysslands premiärminister Vladimir Putin, som är allmänt ogillad i Georgien. Förhållandet mellan Ryssland och Georgien är iskallt efter kriget mellan de två länderna i augusti i fjol. Georgien vägrade att ändra i sångtexten och valde i stället att dra sig ur tävlingen.
Mindre rabalder blev det inte då ukrainska Anastasia Prichodko plötsligt dök i den ryska Melodifestivalfinalen i mars i år. Hon vann tävlingen och ska alltså representera Ryssland på deras egen hemmaplan.
Förhållandet mellan Ryssland och Ukraina är samtidigt kyligare än på länge, efter att de två länderna brakat samman i en gasstrid i januari i år. Anastasia Prichodko blev inbjuden att delta i den ryska finalen efter att hennes eget hemland hade diskvalificerat henne. I Ryssland spekuleras nu om Prichodkos inträde i den ryska finalen och den påföljande segern egentligen var ett slags hämnd på Ukraina. Ytterst få ryssar tror att det verkligen är tv-tittarnas röster som avgör vem som vinner. Det ligger närmare till hands att tro att det är pengarna och makten som bestämmer.
– Vi visste inte ens var hon kom från, vi hade aldrig hört talas om henne förut. Det är som ett äventyr, säger Armen.
Själv vill inte Anastasia Prichodko kommentera ryktena, men säger att hon ”älskar Ryssland”.
”Det är här som publiken trodde på mig och gav mig sina röster, så att jag kan representera dem i Europa”, skriver 18-åriga Anastasia Prichodko i e-post till Dagens Nyheter.
”Det är ett stort ansvar att representera ett helt land. Och i år är det själva värdlandet också!” fortsätter hon.
Ryssland vill naturligt nog visa sig från sin bästa sida när deltagare, åskådare och journalister från 42 länder intar huvudstaden för att delta i årets Schlagerfestival.
– Myndigheterna ser detta som en gyllene möjlighet att visa att Ryssland är ett ganska demokratiskt land och att vi inte lider av den ekonomiska krisen, säger Nikolaj Petrov vid det ansedda forskningsinstitutet Moscow Carnegie Center.
Han menar att verkligheten är en annan än den glansbild som ryska myndigheter önskar visa.
– Den allmänna utvecklingen är inte särskilt positiv, varken när det gäller den ekonomiska utvecklingen eller för de mänskliga rättigheterna, säger Petrov.
– Det skrämmande är att vi nu ser en tendens till att Putin och Medvedev upprepar Stalins politik. De klarar inte av att modernisera samhället, utan går tillbaka till Stalintiden på flera områden.
Exemplen på detta är en ökad nationalisering av ekonomin, och en satsning på sovjetisk teknologi som rymdfart och atomkraft. I det civila samhället finns samtidigt en klar tendens till åtstramning av yttrandefrihet och föreningsfrihet.
På sätt och vis innebär Eurovisionsschlagern i sig själv en utmaning för ryska myndigheter, och avslöjar hur mänskliga rättigheter har satts under press i dagens Ryssland.
I västeuropeiska länder har Schlagerfestivalen fått i det närmaste kultstatus bland homosexuella. Så är det inte i Ryssland. Glitter och glamour, visst. Men homosexuella? Ryssar i allmänhet ser ut som stora frågetecken när man nämner Schlagerfestival och homosexuella i samma mening. Det hindrar ändå inte att homosexuellas rättigheter på allvar hamnar på dagordningen i samband med årets schlagerfest i Moskva. Vilket Nikolaj Aleksejev som leder organisationen Gay Russia har sett till.
– Eurovisionen är den perfekta tidpunkten. Tusentals bögar från hela Europa kommer hit för att festa. I Ryssland blir folk uppsagda från sina arbeten för att de är homosexuella, och kan inte ens gå på klubb utan att vara rädda för att få stryk, säger Nikolaj Aleksejev.
Samma dag som Schlagerfinalen ska Gay Russia arrangera en parad i Moskva. Nikolaj Aleksejev låter sig inte stoppas av hot från Moskvas polischef, som sagt att ”paraden kommer att rivas i trasor” eller av att Moskvas politiker har stämplat paraden som olaglig.
Vi träffar Nikolaj och kamraten Artjom på ett kafé i Tverskaja, en av Moskvas hippaste affärsgator.
Artjom är en av många ryska homosexuella som aldrig skulle kunna tänka sig att ”komma ut”.
– Ryssland är inte Sovjetunionen, men inställningen dröjer sig kvar, menar Artjom.
Homosexualitet har bara varit tillåtet i Ryssland sedan 1993. Den ryskortodoxa kyrkan är stark och har nära band till statsmakten. Kyrkans hållning är att homosexualitet är en allvarlig synd.
Under fjolårets homoparad i Moskva blev deltagare nedslagna av ortodoxa kristna, beväpnade med kors och ikoner.
En annan grupp människor som upplever diskriminering i dagens Ryssland är de många arbetskraftsinvandrarna från Kaukasus och Centralasien. Den ekonomiska krisen och arbetslösheten har under de senaste månaderna lett till en markant ökning i antalet fall av hatkriminalitet mot invandrare. Även myndigheterna har tagit en hårdare linje. Moskvas vice borgmästare Jurij Roslijak sa nyligen i rikstäckande teve att ”alla arbetslösa invandrare ska skickas ut ur Moskva omedelbart”.
Frisören Armen Chursjudjan är både ”invandrare” och ”homo”, på ryska goloboi (blå). Han och familjen är armenier från Azerbajdzjan och slog sig ner i Moskva för snart 20 år sedan.
– Jag bryr mig inte om vad folk säger, om jag är homo eller armenier. De är bara avundsjuka för att jag är brun och glad, säger Armen, innan han ger Dinas nya frisyr en rejäl dusch med hårsprej.
Helt opåverkad är han ändå inte. När han ska till en klubb tar han alltid taxi ända fram till dörren.
– Jag vågar inte gå. Gängen står ofta utanför klubbarna och väntar. Men Moskva är det bästa stället för homosexuella i Ryssland, vi kan leva nästan som vi vill.
Övers. Magnus Västerbro