Den forna ”Idol”-sångerskan har gått vidare. Nu släpper Amanda Jenssen sin andra skiva, ”Happyland”. Mörkare, mer intensiv, lovar hon – och påverkad av både storbandsjazz, Nick Drake-visor och Bob Dylans låt ”Hurricane”.
”Jag tror att jag har en väldigt unik stil, både röstmässigt och, liksom, i mitt sätt.” Så presenterade sig den då 18-åriga Lundastudenten Amanda Jenssen inför sitt första framträdande i ”Idol”-tävlingen. Sedan steg hon ut framför juryn och spelade Elviskända ”That’s allright mama” på sin nylonsträngade skolgitarr.
Det var för tre år och några hundra spaltmeter kvällspress sedan. Också denna gång har hon samarbetat med Pär ”Wannadies” Wiksten. Han tog kontakt i samband med ”Idol”-succén. Hon åkte hem till honom med samma plonkiga gitarr. Popkemi uppstod. Nu är denne indieprofil både bollplank, producent och gitarrist i bandet.
– Det tog två timmar den gången och så var vi bästa vänner. Jag trivs otroligt bra med att arbeta med honom. Hälften av de nya låtarna har jag skrivit själv, den andra hälften har vi skrivit musiken ihop och jag texterna.
Jenssen har i dag förstås en större verktygslåda som låtskrivare är när hon sjöng den där Elvislåten.
– Jag har fått ett perspektiv nu. Vuxit med uppgiften. Det är först med den här skivan som jag har haft något slags erfarenhet och vet hur det går till, och kunnat göra valen i studion själv.
Vad skiljer ”Happyland” från ditt debutalbum?
– Den är mer intensiv, mörkare och rökigare. Och kanske mer episk på några ställen. Jag ville göra tre olika typer av låtar: musik inspirerad av trettiotalet, storbandsmusik med blås och allt, men ändå inte så putsad. Episka låtar, filmiska ballader med stråkarrangemang. Dessutom vill jag spela in nästan helt nakna sånger med få instrument, sånger som låter nästan som de gjorde som demoinspelningar.
I din pressrelease för skivan nämns både Cab Calloway, Edith Piaf, Nina Simone, Ella Fitzgerald, Nick Drake, Walker Brothers, Bob Dylan, Tom Waits ....
– ...jo, det var väldigt många namn (skratt). Jag låter verkligen inte som någon av dem, men jag tar in en massa saker med min antenn på huvudet och sedan sänder jag ut musik med en helt annan form. Den är ju också resultatet av allt det liv jag lever och de tankar jag har.
Du är en av få som lyckats med din karriär efter ”Idol”-tävlingen.
– Jag ångrar inte att jag var med, men visst var det en ganska galen grej – att på en halvtimme bli en jätteigenkänd person. Men jag har ju det jättehärligt nu. Jag har haft tur och folk har fortsatt att lyssna på min musik.