Det finns onekligen lite olika förutsättningar och perspektiv för deltagarna i Melodifestivalens final. Artonåriga Anna Bergendahl har efter att hon vann deltävlingen i Malmö med ljuva balladen ”This is my life” gjort som hon brukar.
– Jag har gått i skolan och arbetat på mitt projektarbete. Det har varit jätteskönt att få landa där, jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte fått komma tillbaka till vardagsrutinerna.
Vinsten över en så etablerad artist som Peter Jöback och utfallet i flera telefonomröstningar i tidningar – med Bergendahl som självklar vinnare – gör att hon får bära ett visst favoritskap, även i en final som på förhand ser betydligt mer öppen ut än på länge.
– Jättekul att folk gillar låten och vad jag gör, säger Bergendahl. Jag har ju drömt om att få vara med här så länge, men samtidigt är jag väldigt medveten om att det är ett tufft startfält i finalen. Jag tar verkligen ingenting för givet, vad som helst kan hända. Jag kommer att göra min grej, sen får vi se hur långt det räcker.
Eric Saade tillhör precis som Bergendahl det nya gardet i finalen, unga artister som vunnit sina deltävlingar före betydligt mer namnkunniga veteraner. Saade har fått vänta på finalen ända sedan festivalens andra vecka i Sandviken.
– Det är kul att vara i gång igen, säger han, det kändes faktiskt som att väntan blev lite för lång. Jag har räknat dagarna och nu står jag plötsligt här i Globen. Helt galet.
Saade är en av artisterna som lyfts fram som en tänkbar vinnare, men själv tänker han inte i de banorna. Inte än. Inte utåt.
– Jag spekulerar ingenting själv, det där får ni i pressen sköta, haha. Jag gör mitt jobb och sen får ni snacka. Jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas att folk gillar det.
Saade har i alla fall tilldelats äran att få gå ut sist i finalfältet med ”Manboy” och den i Melodifestivalssammanhang redan klassiska dödsduschen. Förmodligen ett tecken på att SVT tror på låten.
– Det är alltid något, absolut, men levererar inte jag så spelar inte startnumret någon roll ändå.
Om Bergendahl och Saade får ses som nykomlingar i det här och de flesta andra sammanhang, representerar Andreas Johnson veteranerna. Med powerballaden ”We can work it out” gör han sin fjärde festival. Och förmodligen den sista. Efter ett av tävlingens tyngsta favoritfall, när han tillsammans med Carola åkte ur Andra chansen med dunder och brak för två år sedan, verkar han nästan mest nöjd över att ha studsat tillbaka. Att få vara med igen.
– De låtar jag har haft med tidigare var mer direkta, breda och omedelbara, jämför han. Men jag rankar ”We can work it out” personligen väldigt högt eftersom den verkligen har min egen riktiga ton. Det känns skönt att få gå ut och göra en sådan låt. Och med all bra respons jag fått känns det nästan som om jag redan fått vad jag ville ha av den här tävlingen. Efter det som hände senast, och om det här skulle vara min sista festival, så känns det skönt i alla fall att få avsluta i Globen och inte få krypa i väg med svansen mellan benen.
– Resultatmässigt känns det nästan som om det kvittar, jag vill bara gå ut och göra låten för mig själv och alla som tycker om mig.
Johnson har precis som Saade fått vänta sedan andra veckan i Sandviken med att få framföra sin låt för svenska folket, men tror inte att hans låt fallit i glömska hos den röstande publiken.
– I finalen kommer det inte att spela någon roll i vilken deltävling man var med. Allt kommer i alla fall att aktualiseras när vi går ut på scen och tar till vara på våra tre minuter. Men visst är det så att vissa artister ligger mer på näthinnan än andra. För min del ska det bara bli skönt att väcka liv i mitt nummer så att folk påminns om vad det handlar om.
Rutinerade Johnson har bara gott att säga om konkurrenterna och kvaliteten på finalbidragen.
– Det finns inget hittepå den här gången. Mycket i den här tävlingen är ju lite lattjolajban, mycket effekter och kanske lite mindre musik, men de bidragen brukar också åka ut, och så har det verkligen varit i år. Det är bara ”låt-låtar” här.