Lågkonjunkturen sätter allt tydligare spår på Londons gator och som ett brev på posten är Prodigy tillbaka med sitt femte studioalbum efter flera års tystnad.
– Visst. Under en lågkonjunktur vill folk känna sig bra. Det här är må bra-musik. Det är eskapism, säger Liam Howlett, när DN träffar honom och bandets andra frontfigur, Keith Flint, på Portobello Road, inte långt från studion där de spelat in den nya skivan ”Invaders must die”.
Den är det slutliga beviset för att den moderna, tunga dansmusikens fanbärare inte gått i ide för gott. Kanske kan det också ses som att 90-talet är tillbaka, även om
Howlett säger sig ogilla pånyttfödelser och förklarar att bandet inte vill vara del av något retro.
– Rock och dansmusik har närmat sig varandra så mycket. Det finns inga gränser längre. Den här skivan skulle förmodligen inte ha fungerat för fyra år sedan, men den fungerar nu, säger han och tillägger snabbt:
– Dessutom kommer folk alltid att vilja festa, gå ut och ta droger och ha en rolig kväll.
Det var så som han och Flint bildade bandet i slutet av 80-talet tillsammans med Leeroy Thornhill och Maxim Reality. De träffades på en rejvfest och Howlett skickade Flint en kassett med några av sina låtar.
Debuten ”Experience” blev snabbt omtalad, men det var med uppföljaren ”Music for the jilted generation” som det stora genombrottet kom. Med ”The fat of the land”, som innehöll ”Firestarter” och den kontroversiella ”Smack my bitch up”, blev Prodigy ett av 90-talets största liveband, på arenor och festivaler. ”Always outnumbered never outgunned” från 2004 var mer eller mindre Howletts egen skiva och det började gå rykten om att gruppen splittrats.
– Det var en skiva som väl reflekterade situationen i bandet. Vi var nere och under den tiden pratade jag och Keith egentligen inte så mycket med varandra. Man kan inte göra en riktigt bra skiva om man inte varit nere, kommit tillbaka och fått slåss för det, säger Howlett.
Flint berättar att det även fanns några bland de närmaste ”vännerna” som påstod att de hört att ”Liam jobbade med den och den”. Det är dessa tvivelskapare (Invaders) som albumtiteln syftar på. För fyra år sedan satte de sig ner på ett hotellrum och snackade om allt.
– Vi ville känna att vi fortfarande stod ut med att lukta på varandras fjärtar, säger Flint och garvar.
Och även om Howlett, mannen som New Musical Express utnämnt till musikens Robocop och en modern Beethoven, är hjärnan bakom gruppens musik menar han och Flint att Prodigy nu är mer en grupp än någonsin.
– Jag är med i världens bästa band, utan tvivel. Jag vet det. Vi är Arsenal. Vi är musikens Arsenal, säger Flint.
I samband med att nya skivan släpps bär det av på en lång turné över hela världen, där Sverige är inbokat som ett stopp. Kanske måste till och med Flints mamma snart inse att hennes son har lyckats. Fast det, säger han, kommer hon inte att göra förrän bandet varit med i teve-programmet ”Top of the Pops”. Det kommer man aldrig att vara.
Prodigy har alltid haft en tydlig uppfattning om hur saker och ting skall vara, man vägrar att se sig som ett politiskt band, trots att man kom fram i en tid då den brittiska regeringen lagstiftade för att få bukt med rejvfesterna.
– Criminal Justice Bill triggade hela vårt andra album, men vi såg det inte som något politiskt. Under alla de här 18 åren har vi aldrig tagit någon politisk ställning. Det här bandet handlar om att glömma allt sådant, säger Howlett.