En av de mest oväntade skivsuccéerna genom alla tider måste ha varit år 1994 då de spanska benedektinermunkarna från Silosklostret i Spanien sålde platina världen över med albumet ”Chant” och placerade sig som trea på den amerikanska Billboardlistan. Med en musik och en sångkonst med över tusen år gamla rötter. Så kallade gregorianska koraler, enkla oackompangerade melodier med influenser från hela medelhavsområdet, som utgör den västerländska konstmusikens rot och stam.
Nu är det inte så att den gregorianska sången varit helt bortglömd. Genom århundradena har den studerats, traderats och rekonstruerats i kloster, inom musikforskningen och av musiker och tonsättare. Inte minst i moderna tid. Arvo Pärts meditativa minimalism är otänkbar utan det gregorianska arvet liksom den den bekännande modernismen hos Sven-Erik Bäck. Även så för Krysztof Penderecki och flera andra i den extremt radikala ”polska skolan” på 1960-talet som, mitt bland de mest brutala speltekniker, förvildade klangmoln och slumpstrukter kunde röja en förankring i gregoriansk sång. Något som gav denna modernism en masspublik i Polen och en betydande roll i motståndet mot det kommunistiska systemet.
Men anledningen till att den gregorianska sången betraktas som startpunkten för den västerländska konstmusiken beror inte i första hand på melodierna enkla skönhet utan på det faktum att den också lanserade notskriften. Den alfabetisering av det ljudande, första exemplen finns redan från 800-talet, som är den mest avgörande orsaken till den västerländska konstmusikens unika samspel mellan musikalisk teori och komposition och uppkomsten av en från kyrkan och det liturgiska bruket självständig estetik. En utveckling som sker under inflytande av den muntliga folk- och populärmusiken – men hela tiden med notationen som arena.
Notskriften var från början ett instrument för kyrkans strävan efter att fixera melodierna, göra den kristna kulten enhetlig var den än utövades och göra den ointaglig för alla de olika dialekter som fanns inom den omgivande världsliga musiken. En musikalisk fundamentalism som i nedsättande ordalag kunde likna det omedvetna sjungandet utan noter med att kvittra som en fågel.
Men denna fundamentalistiska strävan var, som alltid inom konsten, motsägelsefull och på sikt omöjlig att tygla. De ursprungliga melodierna som utgjort grunden i en musikalisk komposition kom med tiden att sättas i spel av en allt mer raffinerad, i vissa fall närmast vetenskapligt och matematiskt konstruerad, flerstämmighet. En polyfoni som under 1300-talet hade underminerat den strängt reglerade liturgiska musiken inifrån och givit utrymme åt en ny subjektiv konstvilja. En musik som bar arvet vidare men som förenade det lärda med det underhållande.
Under Stockholm Early Music Festival som börjar i dag ges en unik möjlighet att följa denna den västerländska konstmusikens utveckling från den enstämmiga gregorianska sången från tidig medeltid till renässansens avancerade flerstämmighet. Från den mest avklarnat enkla musiken till den mest komplexa och klangligt kittlande. Från föreställningen om det ”givna” till det ”skapade”.