För Hultsfredsfestivalen var inte bara en festival dit folk åkte från när och fjärran för att kolla in band och partaja. Det var en festival som satte liv i en hel bygd, med allt vad det innebar av solidarisk uppställning och obetalt frivilligarbete. Med tiden fick de även lokalpolitikerna med sig, även om just den relationen tog sin lilla tid att utveckla – inte minst var de frikyrkliga misstänksamma under många år. Men för en mindre ort på vischan med typiska avfolkningsproblem blev festivalen ett otvivelaktigt lyft för Hultsfred. Med nöjescentret Metropol och en utbildningsverksamhet inriktad på musikbranschen kom den lilla småländska orten att bli något av ett nav i Musik-Sverige, året om. Inte bara under de två, tre eller fyra dagar i juni, juli eller augusti som festivalen ägde rum.

Jo, så komplicerat var det också. Ursprungligen hölls festivalen i början av augusti, så småningom visade det sig vara lättare att fixa bokningar om man i stället flyttade till mitten av juni. Och sedan i fjol var det mittemellan­kompromissen juli som gällde. Då satsade man våghalsigt på att tackla vikande besökssiffror med en utökning till fyra dagar, i år hade man valt den överraskande linjen att lägga festivalen från onsdag till fredag – och alltså självmant avsäga sig lördagskvällens givna festivalkulmen.

Sannolikt fanns det goda skäl bakom de flesta av dessa förändringar. Men kontinuitet byggde de knappast. Trots att Hultsfredsfestivalen vid det här laget måste sägas vara Sveriges mest traditionsrika rockfestival.

I dag är det lätt att glömma, men när föreningen Rockparty för tjugofyra år sedan drog i gång sin musikfestival i Hultsfreds Folkets park så fanns det inget Way Out West, inget Peace & Love, inget Sweden Rock och ingen Arvika­festival. De var några unga entusiaster som bokade favoritband till de småländska skogarna och tog upp konkurrensen med självaste Roskildefestivalen. Med massor av vilja och inte alltid full ekonomisk täckning.
Den sidan ska inte heller förringas. Hultsfredsfestivalen har nästan alltid haft problem, nästan alltid levt med hotet om nedläggning. Med start redan efter sitt andra år, då sedermera legendariska spelningar med The Jesus & Mary Chain och Screamin’ Jay Hawkins inte lyckades locka mer än drygt sex tusen betalande besökare.

Vilket är ungefär samma dimensioner som biljettförsäljningen hade nått i år, när beslutet om nedläggning kom sent på tisdagskvällen. Men festivalkostymen hade naturligtvis hunnit växa sig flera gånger större.

Och samtidigt var Hultsfredsfestivalen i en bemärkelse festivalen som vägrade att växa upp. Där publiken var så ung att varje besökare över tjugo kunde känna sig gammal, och där själva dominansen av väldigt unga besökare fungerade avskräckande på de lite äldre. Till skillnad från många andra musikfestivaler, där biljettförsäljningen även i år går som tåget och generationerna blandas åtminstone lite mer.

Det var inget som festivalledningen själv önskade, men utvecklingen blev närmast självgenererande – långt lättare att identifiera än att bryta.