Fibes, oh Fibes! sångare och pianist Christian Olsson har en synnerligen jobbig granne hemma i huset vid Gullmarsplan i Stockholm. En granne som kommer ner tidigt på kvällen och säger att han ”tror att någon spelar musik” när Olsson suttit och spelat på sitt dämpade elpiano med hörlurar.
Kanske drivs grannen av ett allomfattande hat mot popmusik och har övernaturligt känsliga öron, eller så borde människan bara flytta ut på landet.
Klagomålen ledde i alla fall till att Christian Olsson nu sitter i ett skyddsrum på övre Östermalm, den tjocka ståldörren är kvar vid ingången till toaletten (var det tänkt att man inte skulle gå på toa när det var dags att sätta sig i säkerhet?) men nu är det studioutrustning i rummen i stället för konserver. Det ryktas om att Ken Ring har spelat in här, något Olsson verkar väldigt nöjd med. Ljudisolerat är det under alla omständigheter.
Arbetet med Fibes, oh Fibes! kommande skiva ”1987” började på Mallorca i sällskap med tusen rödbrända fulla britter och slutade den här veckan tillsammans med Kim Wilde i London. Två och ett halvt år efter kritikerhyllade ”Emotional” börjar bandet göra sig redo för nya övertalningsförsök med sin översvallande lyxiga och lyckliga pop. Men det är ett litet tag kvar ännu, lite fix, lite trix, en video som nästan är klar, nya singeln ”Love child” och en sommar.
– När vi var klara med förra skivan sa vi: ”Nu vet vi precis hur man gör, nu kan det inte ta så lång tid att göra en till”, säger Christian Olsson och skrattar.
– Det började för två år sedan med att jag och Mathias Nilsson, som jag skriver allt ihop med, hade vad man skulle kunna kalla en kickoff. Vi tog första bästa charter genom att göra en sån (blundar och pekar med fingret). Det slutade på Mallis, Magaluf, ungefär den resan man gör när man är arton. Vi åkte ner i slutet av augusti med en gitarr och en leksakssynt och satte oss under en palm och skrev. Samtidigt var det engelsmännens sista vecka innan de börjar skolan igen, så det var fullt av britt-kids. Det blev en veckas kombination av jobb och studier i mänsklig förnedring.
Påverkade det resultatet?
– Nä, hehe, det blev ingen ”vart är vi på väg?”-platta, men vi blev nog lite inspirerade av ungdomskultur.
Hur då?
– Många av låtarna handlar om att göra upp med det förflutna, ungdom, uppväxt och att hitta tillbaka till känslan man hade när allt var nytt, pirrigt och man var sjukt naiv och bara körde. Vi såg ändå rätt mycket av oss själva i de där ungdomarna.
– Men det var några viktiga grejer som vi bestämde oss för där också. Vi ville hitta tillbaka till en kärna. Göra något extremt mycket naknare. Råare, även om man kanske inte ska likna oss vid ett rått band. ”Emotional” var ultimat slick rocksoul och nu ville vi bara göra det svåraste som finns: tre ackord och piano. Den bästa popplattan man hörde som liten.
Fibes, oh Fibes! debuterade 2004 med skivan ”Still fresh”. 2006 kom uppföljaren ”Emotional” som var lite mindre soulröjig än föregångaren. Den var i stället fullständigt genialiskt mitt i prick på det årets vurm för slickad amerikansk västkustrock, Hall & Oates, Elton John, saker som snabbt gick upp i topp på stockholmska spellistor och sedan hållit sig fast där rätt effektivt. Vill man spekulera lite skulle det kunna handla om en längtan efter popmusik som inte är omänsklig, där uträkningen av hitpotential mer har skett på papper än i datorn.
Att döma av nya singeln ”Love child” och de exempel som Christian Olsson spelar upp i studion är det en fortsatt association. Kanske är det till och med ett steg ännu närmare popens innersta väsen.
– Vi har alltid så sjukt stora ambitioner, det känns tråkigt annars. Och ju mer man har jobbat, desto säkrare är man. Vi har skrivit extremt mycket låtar men också insett vad vi verkligen ska syssla med, en Afrikaplatta till exempel som kanske blir något om fem år. Men det var inte där vi ska vara nu.
Var är det?
– Det är ganska enkla saker tror jag. Det handlar om melodier, poplåtar på vårt sätt. Piano, sång och melodier och de tre perfekta ackorden.
Det känns som mycket av den pop som görs i dag är så otroligt långt ifrån det?
– Vi är övertygade om att folk gillar bra låtar när det väl kommer till kritan. Och vi kan ju nå ut till ganska många med den här musiken, den är rätt okomplicerad men ändå annorlunda. Det ska bli intressant att se hur det går. Vi har strävat efter att plattan ska låta som om den var inspelad på tidigt åttiotal, när saker låter som de låter och man hade fattat hur man ska spela in instrument in sång bra och det fortfarande var hela tagningar som gällde.
– Nu är allt så kvantiserat, allt sitter där det sitter, datorgjort. Jag tror man blir knäpp av det till slut, det är omänskligt att göra musiken helt maskinell.
– Men reaktionerna jag har fått från dem som har lyssnat har mer varit i stilen ”riktiga låtar” och ”varmt”, som är exakt det vi vill göra.
Pop deluxe?
– Ja, precis, haha.
Den största förändringen från tidigare handlar om hur ”1987” har blivit till. I stället för att göra allt själva har bandet denna gång tagit hjälp av producenter, främst bröderna Petter och Pontus Winnberg. Den sistnämnda brukar gå under namnet Avant i sällskap med kollegan Bloodshy och göra musik till Britney Spears. Nu har de i stället producerat och gjort avancerade orkesterarrangemang kring Fibes, oh Fibes! låtar, pampat till det ordentligt.
– Vi är faktiskt från Lerum allihopa. Så det blir en sorts Lerumplatta också för att få den rätta ungdomskänslan, berättar Christian Olsson.
– Vi har tänkt på att jobba med dem en massa gånger tidigare, Pontus är ju värsta stjärnan och Petter är också värsta stjärnan fast inte lika känd. De är extremt musikaliska båda två. Det handlade väl också om att hitta något som kompletterade, vi ville inte ha något som var som vi. Det är också därför det har dragit ut på tiden. De satt med andra saker och vi kände att det var värt att vänta lite.
Är det inte lite konstigt att sitta och vänta på att det ska komma en platta, när allt faktiskt är färdigt flera månader innan? Speciellt i dagens tider av Internet och ultrasnabb musikspridning?
– Jag vill ha kvar den här plattkänslan också, trots bloody internet. Där har vi verkligen ett old school-tänk. Man åker tunnelbana och så sitter kidsen där och lyssnar på sina skivor på någon diskantig telefon. Det är förjävligt, man tänker bara NEJ!. Där vi har suttit i Elvis Costello-studion, Atlantisstudion som Abba spelade in i, de där dyra flyglarna och mickarna som vi har dreglat i, och så kommer man ut och inser att det är så folk lyssnar på det. Ibland drömmer jag om att låsa låtarna så de inte går att spela på telefonhögtalare.
Kim Wilde ska vara med också, hur kom hon in i bilden? jag hörde något om inspelning i en hytt på en Finlandsfärja?
– Det var faktiskt inte ljug! Jag har velat göra en duett med henne sedan jag var tolv. Sedan såg jag att hon skulle komma till Sverige och vi fick kontakt med henne. Hon skulle faktiskt uppträda på den här Finlandsbåten, och då var det tänkt att vi skulle spela in i en hytt innan. Det upplägget föll tyvärr av olika anledningar, så nu ska vi till London i stället, till RAK Studios där hon spelade in ”Kids in America”. Och det spelar faktiskt ingen roll hur det blir. Jag kommer att sitta där med ett leende på läpparna hur som helst.