Först hörs det sista ljudet av en lastbil, det sista ljudet av boskapens bjällror och de sista skratten från lokalbefolkningen. Sen hörs en nyhetssändning från Voice of America: "A second plane has just crashed into the WTC". Efter det hörs de sista visslingarna och stönen från några yakförare och det sista ljudet av en fågel - väldiga vingslag som i en tät och trögflytande luft. Sen en kortvågssignal från ett ensamt flygplan, en knastrig melodi spelad på något slags cittra utsänd från södra Centralasien. Och efter det ljudet av syrgasandingar, hagelstormar och vind. Bara vind.

Den norske elektronikaartisten Geir Jenssens "Cho Oyo 8210 m" är ett fältinspelat musikverk som beskriver en bestigning i september år 2001 av en av Himalayas högsta toppar.

Men när jag lyssnade på det i vintras (albumet släpptes 2006) hörde jag det inte som en bestigning utan som en nedräkning. En apokalyptisk skildring, i skuggan av 11 september, av hur ljud efter ljud försvinner eller stängs av. En färd in i ett ingenmansland mellan jorden och himlen, där man till slut blir kvar med endast det bultande ljudet av sig själv inom sig.

Är det så här jag föreställer mig apokalypsen? Som en nedräkning? Är det därför som jag varje år är så mån om att "räkna in" de ljud som återkommer? Göken tvärs över sundet, stenskvättan i björnbärsbeståndet, fisktärnan på bryggnocken, strandskatan och hägrarna. Och jublar när jag hör dem, liksom jag jublar över den första doftchocken av kaprifolen i början av juni, det första återseendet av makaonfjärilen, lysmasken på sin tuva nere vid strandkanten eller mareldens "ankomst" i mitten av augusti.

I Johannes Uppenbarelse, som är en urbild av en apokalyps, sker ingen nedräkning ljud för ljud. Men Geir Jenssens väldiga fågel på 5.600 meters höjd kunde vara dess ensamma örn som sägs flyga över den ödelagda jorden. Efter att det sjunde inseglet (sigillet) brutits i Uppenbarelseboken blir det helt tyst, men bara en halvtimme. Sedan börjar det dåna av blixt och dunder och basuner.

Ljuden är fasaväckande - men frånvaron av tystnad är också ett tecken på att återfödelsen är nära. Att slutet också är en början. Ett löfte som vi också hör i ett av den klassiska musikens mest domedagsmättade verk - Gustav Mahlers andra symfoni i c-moll från år 1894, som i den apokalyptiska finalsatsen driver den yttersta dagens horn- och trumpetstötar mot den gräns då de övergår i rent flöjtkvitter - som från en av vårens första och mest upphetsade sångarfåglar. Ett mirakulöst musikaliskt skifte som först bereder vägen för körens uppmanande: "Res dig upp!", följt av den solistiska altstämmans besvärjande: "Ingenting av dig kommer att gå förlorat".

I dagens musik finner man mer sällan dessa bibliskt influerade scenerier. Den amerikanske popmusikern och violinisten Andrew Birds hyllade och djupt apokalyptiskt färgade album "Armchair apocrypha" från i år avslutas med ett instrumentalspår som heter "Yawny at the Apocalypse". En vilt vinande och retligt underskön musik som liksom ställer sig bredvid de bilder av samhälleliga sammanbrott och kollapser som för övrigt präglar albumet. I låten "Spare-ohs" (om sparvar) låter han först som en engagerad miljöaktivist för småfåglarnas sak, för att mot slutet anta rollen av en smått leende och undflyende mystiker: "I just thought it was a kind of bird/I just stood there not saying a word".

I den prisbelönade dokumentärfilmen "The Planet" från 2006 finns dock ingen tid för sådan narraktighet. Där är nedräkningen rent gastkramande och det är omöjligt att värja sig mot att, som det hävdas, rädslan och ångesten inför klimathotet i dag "ligger som en skugga under allting". Till en beatbaserad soundtrackmusik som oavbrutet oroar med sina drastiska växlingar mellan olika pulshastigheter informeras vi om att "utrotningstakten i dag är tusen gånger högre än under naturliga förhållanden".

Utrotningshotet gäller 17 procent av alla fåglar, 20 procent av alla kräldjur, 23 av alla däggdjur, 31 av alla groddjur och 40 av alla fiskar. Här visas fantastiska bildsekvenser med hjortar som flyr från gigantiska skördetröskor, dammsprängningar, tsunamivågor, en man som räddar sig in i en bil ur en skogsbrand med endast en kastrull i handen (som stod han mitt i maten) och en bild av en kubansk trefärgad papegoja som ligger på lit de parade med sitt artnamn på en lapp om foten. Men också en kort vacker sekvens med en ensam pojke på en strand som i dans framför de väldiga bränningarna. Som hörde han något fördolt i havet.

Steve Reichs och Beryl Korots "Three Tales" från 2002 är ett musikvideoverk om det bibliska skapelsebegreppet i relation till teknikutvecklingen under 1900-talet. Och nedräkningen sker från "ten" till "zero". Däremellan skildras i tur och ordning katastrofen med zeppelinaren Hindenburg, atombombsprängningen över Stilla Havs-atollen Bikini och kreationen av fåret Dolly. "Det finns ingen teknisk orsak. Tappa inte tron", uppmanar den tyske ambassadören i Washington efter Hindenburgkatastrofen, medan kungen av Bikini står svarslös inför förödelsen av hans födelseö: "Allt är förändrat. Ingenting är detsamma".

I delen om fåret Dolly bildar genforskarna en kör. "Det innersta i livet kan inte längre liknas vid en flamma eller en gnista", säger en av dem. "Vi och alla andra djur är skapade av våra egna gener", säger en annan. "Vi är ett manuskript som omfattar tre miljarder bokstäver, säger en tredje. "Vi kommer att ersättas", säger en fjärde. Samtidigt som Reichs närmast självalstrande rytmiska musik interfolierar det avsnitt ur skapelseberättelsen i Gamla testamentet som talar om den första människan under Trädet, i Edens lustgård.

Men genforskarna får snart sällskap av en rabbin som säger sig tro att alla varelser har en sång - hunden, räven, flugan - vi vet bara inte vad den säger. En forskare visar en robot som svarar på alla frågor och förslag efter eget huvud, hon beskriver den som "sort of alive". Ett slags levande?

Och därmed är "Three Tales" tillbaka till frågan om vi står inför början eller slutet.

I en av sina romaner har Nikos Kazantzakis berättat om hur man på Kreta förr i tiden gick upp på öns bergstoppar om kvällen och under hela natten bad om solens återkomst. Att man levde i ett oavbrutet omlopp av apokalyps och återuppståndelse eller återskapelse. Det är också den mest livgivande domedagssyn som jag mött. Känslan av att livet står på spel i varje sekund. Att nedräkningen saknar början eller slut.

Men få har beskrivit denna känsla så extatiskt som Henry Miller i sin grekiska resebok "Kolossen från Maroussi" från 1959. Och han kallar den för "den vaknande människans eviga gryning", en känsla av att befinna sig i en verklighet så upplöst av ljus att elementen har bytt plats och man får lust: "att bada i himlen". Människans uppgift är, enligt Miller: "att hålla undret vid liv, att alltid leva i undret, att göra undret mer och mer mirakulöst, att icke svära trohetsed till någonting, utan endast leva mirakulöst, endast tänka mirakulöst, dö mirakulöst".

Nej, jag räknar inte ner när jag väcker barnen mitt i natten för att kolla på lysmaskar eller bada i mareld. Eller när jag får hela familjen att jaga upp på berget efter en högt segelflygande makaonfjäril. Jag tror inte på någon apokalyps som skulle kunna upphäva miraklet i det vi ser och hör. Som skulle kunna förinta undret i det vi kallar verklighet och liv. För jag tror att det är något mer än sin fysiska framträdelseform. Och vill aldrig känna mig avskild från den övertygelsen.

För Henry Miller är det grekiska landskapet vad han tror sig att jorden kan vara om den får en ärlig chans: "Det andas, det vinkar, det svarar". Klart att jag också vill stå där och vinka tillbaka! Och i Johannes Uppenbarelsebok utmynnar apokalypsen i ett enda nytt och första ord: "Kom!". Klart att jag kommer!