En grandios italiensk operatragedi om makt- och myndighetshaveri med såväl komiska som erotiska undertoner. Med inslag av inofficiella ”spökpassagerare” som kan väcka tankarna till en mysteriöst klagande kör som hörs någonstans från nedre däck. Men framför allt – den rasande duellen mellan de två rivaliserande kaptenerna, kryssningsfartygets Francesco Schettino och kustbevakningens Gregorio De Falco. Och troligen skulle Verdi inte ha kunnat motstå att låna titeln på sin opera från De Falcos nu världsberömda replik då han hotar att fullkomligt chikanera Schettino om han inte återvänder till sitt fartyg: ”Vada a bordo, cuzzo” ( Gå ombord, kukhuvud!). Så långt i denna historia var det också klart vem av dem som är tenoren (hjälten/frälsaren) i operan och vem som är barytonen (fegisen/förrädaren). Något som också hela Italien omedelbart tycks ha uppfattat.

Men nya uppgifter den senaste tiden skulle ha gett Verdi lite huvudbry. Nämligen att Schettino nu säger sig ha varit amoröst distraherad av en ung och vacker moldaviska när de gick på grund. Och att han dessutom sägs ha genomfört sin romantiskt arrangerade suppé – ända till deserten – trots kökspersonalens desperata försök att få honom att förstå att lutningen nu var så dramatisk att allt hade börjat rasa från hyllorna. Detta extremt svärmiska drag talar för att Schettino kanske inte alls är barytonen i operan. Utan tenoren, förlamad av åtrå till sopranen, intill förlisningens gräns. Det läge då tenorer låter som allra bäst. Något som Verdi visste allt om.