Göteborgsoperan: 0 procent kvinnliga regissörer. Malmöoperan: 0 procent. Norrlandsoperan: 0 procent. Ur ett genusperspektiv är det inga upplyftande siffror som möter den som studerar operasäsongen 2010/2011. Birgitta Svendén är vd för Stockholmsoperan, som sätter upp en familjeföreställning i kvinnlig regi. Annars inget. Svendén medger att siffrorna är ”ganska bedrövliga”, men lovar att de ska bättras.
– Det här var ett speciellt år. Vi fick ändra vår planering och en premiär föll bort. Det blev den som en kvinna skulle ha regisserat.
Svendén för nu dialog med flera kvinnliga regissörer inför kommande spelår. Hon vill inte kvotera, i stället bör de se till att approchera fler kvinnor.
– Jag måste tänka över mitt eget tänkande.
På Göteborgsoperan har man fyra premiärer på stora scenen under hösten och våren. Alla regisseras av män. Liselott Axelsson, operachef, är nöjd med rekryteringarna.
– Jag kan inte tycka att det är synd. Det är mina konstnärliga val. Vi har ett begränsat antal verk, det är synd. I år har vi Staffan Valdemar Holm för första gången på Göteborgsoperan. Jag måste tänka så: Vill vi bjuda in Valdemar Holm?
Det ville de. Då fanns det inte plats för någon kvinna.
Undantaget från regeln är Folkoperan som under hösten spelar ”Faust” i regi av Mira Bartov, som också är operachef. Under våren är tre av fyra regissörer i operahuset kvinnor.
– Det har inte varit medvetet, säger Mira Bartov. Jag kvoterar inte, eftersom jag inte behöver. Jag väljer skickliga regissörer och då har det blivit både kvinnor och män. Mest kvinnor.
Mira Bartov är inte emot kvotering per se.
– På större institutioner, med en mer konservativ Kultur som inte släpper in kvinnor, tror jag absolut att det kan vara nödvändigt.
Johanna Garpe regisserade i somras ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern och har satt upp flera publik- och kritikersuccéer. Uppsättningar som gett henne jobb utomlands, men inte i Sverige.
– Det är ju någonting som är fel när det ser ut så här, säger hon.
Det stora problemet är att operan sällan sätts i ett samtidsperspektiv, säger Garpe. Hon tycker att det är märkligt att en kulturform som kostar skattebetalarna så mycket inte har den här sortens krav på sig.
– Det är få andra verksamheter där man skulle respektera att det ges totalt tolkningsföreträde till män. Vi vill ju inte ha det så på våra kulturinstitutioner.
Varför ser det ut så här inom just operan?
– Vi jobbar ofta med gammalt material och vi måste fråga oss vad det har med samtiden att göra. Där måste man vara sträng mot sig själv. Det duger inte 2010 att man inte vet varför man sätter upp ett verk som är 400 år gammalt? Vad har det att säga vår publik i dag? Det är som att operavärlden kan sluta sig och bli ointaglig för samhället och dess diskussioner. Det är sorgligt och det är en dödskyss för operakonsten, på sikt.