Ny stad, ny intervju. Billy Corgan, 44, sitter vid telefonen i sitt kanske 1 176:e hotellrum. Just detta finns i Philadelphia. Han och hans konceptuella rockband Smashing Pumpkins är på den avslutande delen av ännu en USA-turné. Nu väntar Europa. De har en ny skiva – ”Oceania” – på väg ut, det är bandets nionde. Bakom sig har han en låtkatalog byggd på inspiration från lika delar brittisk glamrock, deppig postpunk och tidig hårdrock.

Det nya albumet kom till under dystra omständigheter. Corgans nära vän och samarbetspartner Mark Tulin – basist i psykedelia­pionjärerna The Electric Prunes originalsättning – avled i en dyk­olycka under inspelningsarbetet.

– Hans död var ett hårt slag för mig och den förlusten fick mig att ompröva hur jag ser på min musik. Det var omskakande; ”vad är det för musik som jag gör – och varför gör jag den över huvud taget, bryr jag mig ens om den?”. Alla de här tankarna blev till ett slags uppvaknande som har präglat musiken. Jag har velat göra något vitalt, något av hela mitt hjärta, levande.

Som en hyllning?

– Ja, det är ett väldigt bra sätt att beskriva det. Jag gör musik för att jag bryr mig och i grunden älskar den och Smashing Pumpkins, men så känns det ju inte alla dagar – ­ibland kan det ändå vara mardrömslikt oavsett responsen man får från publiken eller hur många skivor man säljer.

Sådana resonemang kring framgång och tomhet förde Kurt Cobain i sitt självmordsbrev. Hur förändrades du av att bli världskänd vid 25?

– I många år kändes framgången väldigt förvirrande – jag gick från att vara en fullständig nolla som arbetade i en affär med begagnade skivor till att vara med i tv och stå på gigantiska festivalscener. Men framgången blev snart samtidigt en mörk skugga över mitt liv, som en Faustförbannelse: ”Jag fick vad jag drömde om, men nu är jag är dömd att för evigt förknippas med det jag gjorde och var som ung.” Att processa det här tog tid för mig. Men i dag ser jag framgången som en välsignelse, verkligen. Den har givit mig så många möjligheter, men definierar inte mitt liv, det tog lång tid att inse det.

Populärkulturell framgång är samtidigt ett kvitto på att man når ut brett, att man berör många – vilket inte är en liten sak.

– Jo, som låtskrivare och musiker är det förvirrande ibland att vissa saker man gör älskar folk, de gråter till låtarna och spelar dem till och med när de gifter sig – men andra låtar bryr de sig inte alls om. Sådant kan vara svårt att begripa. Men vill man förbli passionerad i det man gör kan man inte bli en karaoke­maskin som bara spelar gamla hitlåtar. Många band i min generation gör tyvärr just det. För mig framstår det som döden – det jag söker är liv, ljus och möjligheter.

Vad inspirerar dig till sådan musik i dag?

– De senaste fem åren har det varit mycket frijazz, som Ornette Coleman, Pharoah Sanders och sen John Coltrane och deltabluesen, Blind Willie McTell och Blind Willie Johnson till exempel. För mig är det musik som rymmer sann frihet. Sådan kan bara skapas under ett kort och fullständigt omedvetet ögonblick. Det är något helt annat än låtsasfrihet – som mitt band som fortfarande ges ut av storbolag och fortfarande vill hamna på ett Rolling Stone-omslag. Vad som är djupt ironiskt för mig är att jag som 44-åring fortfarande aldrig har upplevt verklig musikalisk frihet, jag har aldrig ens tillåtit mig att försöka, men hoppas att den dagen kommer.

Vad hindrar dig – du har ju möjlighet att jobba med nästan vilka musiker som helst?

– Jo, men jag känner mig ännu inte färdig med Smashing Pumpkins som band och idé. Jag tror att vi fortfarande har viktiga saker kvar att göra. Jag vet att vi fortfarande inspirerar andra band och människor.

Är gitarrocken till slut död? Du hävdade ju det redan 1995, men spelar fortfarande elgitarr.

– (Skratt), Jo jag vet, men jag gillar fortfarande att spela gitarr men tror ändå att det är ett väldigt utforskat instrument. Det har inte hänt särskilt mycket sedan Jimi Hendrix faktiskt, och det är över fyrtio år sedan. Det är ändå de elektroniska instrumenten som är musikens framtid – fast de allra flesta spelar traditionell femtiotalsrock på sina syntar. Det finns fortfarande ingen banbrytande Jimi Hendrix-person som verkligen töjt på gränserna inom den elektroniska världen. Närmast hittills har nog Aphex Twin kommit.