På 70-talet knäckte Dagens Nyheters dåvarande marknadschef Cian Lund en idé. Han ville lansera en klassisk utomhuskonsert, ungefär som den som äger rum i Central Park i New York. Evenemanget skulle vara helt opretentiöst, gärna i sällskap med en picknickkorg på en gräsmatta någonstans i Stockholm.

DN På stans dåvarande chef Thorleif Hellbom tände, men ingen av dem kunde ana vilken succé det skulle bli. Från start stod det klart att konserten inte skulle bjuda på lättlyssnad operettkitsch. Nej, det skulle vara riktiga bitar ur den klassiska repertoaren. Ibland har man blandat ut evenemanget med lättare gods, men grunden har alltid varit densamma med de stora mästarna i centrum.

Nästa steg för att ro idén i land om att bjuda stockholmarna på gratiskonsert var att kontakta Stockholms filharmoniska orkester, den som numera fått epitetet kungliga. Även här var man omedelbart entusiastisk. Det gällde bara att finna rätt spelplats. Efter idogt letande fastnade man för den öppna marken framför Sjöhistoriska museet på Gärdet.

Meningen var att orkestern skulle ha museet som fond, men vid repetitionen gassade solen och svetten lackade. Musikerna höll på att försmäkta i värmen. Då placerades orkestern under de lummiga träden på andra änden av gräsmattan. Sjöhistoriska fick bilda pampig bakvägg och museet är numera det naturliga riktmärket när folk kommer dragande från stan.

Den 10 augusti 1975 lyfte så framlidne dirigenten Sten Frykberg taktpinnen till den allra första konserten, för övrigt också första gången i sitt liv Frykberg dirigerade offentligt utan slips. Givet extra­nummer var hans egen marsch ”Bohus bataljon”.

Då var gräsplanen framför Sjö­historiska museet knökfull av folk. Lika stora skaror har kommit sedan dess, cirka 20.000 lyssnare är inte ovanligt. Och det spelar ingen roll om närbelägna Gröna Lund har ett populärt musikaliskt arrangemang samtidigt. Publiken räcker till för bägge och DN-konserten har sin givna lyssnarskara. Eller ”Filharmonikerna i det gröna” som konserten också kallas.

Många svenska dirigenter har sedan dess fått leda konserten som alltid äger rum en söndag i augusti. Ibland har man också engagerat världsnamn, som Filharmonikernas framlidne chefdirigent Yuri Ahronovitch. Han skulle ha lett konserten år 1981, men då regnade det och konserten ställdes in. Ahronovitch fick en ny chans året därpå, men även då måste man inhibera på grund av regn.

Det är också de enda två gångerna evenemanget har måst ställas in. Då hade scenen inget tak som i dag, men regnigt väder passar hur som helst inte riktigt för idén om avspänt lyssnande och picknick. Å andra sidan har det visat sig att korgarna kan innehålla både parap­lyer och regnrockar.

Allsången kom tidigt in i bilden, bland annat med Edward ­Elgars pampiga ”Pomp and circum­stance” år 1979. Det sög till ordentligt i publikhavet. När Royal Albert Hall i London tar 8.000 personer och Hollywood Bowl i Los Angeles 17.500 förstår man att det blev en bra mycket större kör framför Sjöhistoriska museet. Flera reagerade dock på sångens nationalistiskt engelska text, så efter några år var melodin borta och har numera ersatts av and­ra populära sångnummer.

Flera år i mitten av 1980-talet roddes dirigent och värd till konserten i Dagens Nyheters båt ”Helga Holm”, vars förlaga hittades vid utgrävningarna på Helgeandsholmen och i tidningens regi byggdes upp på nytt.

Påhitten har duggat tätt under konsertens 34-åriga existens. Så har den numera också blivit en riktig klassiker i Stockholm. När man kommer till gräsplanen och upptäcker publikhavet känns det nästan som om man kommit till en rockfestival. Och egentligen är det bara tre saker som skiljer den från en sådan: musiken, att inga grabbar klättrar upp i träden för att se bättre och att inga ramsor av typ ”We want Filharmonin” skanderas.