När Phoenix spelade på Hultsfred senast, 2004, var det fotbolls-EM och då satt alla fyra bandmedlemmarna klistrade framför en kornig teveruta på Hultsfreds backstageområde och följde Frankrikes match mot Kroatien. Alla minns hur Les Bleus då upprepade fiaskot från VM två år tidigare och nu är det VM igen. Phoenix är högst engagerade.
- Ja, väldigt. Thomas Mars (Phoenix sångare, reds anm) till exempel vet precis allt om fotboll, medan jag mest är en glad entusiast. Frankrike jag vet inte. Tyvärr för Sverige måste jag säga att vi håller på Trinidad-Tobago. Vi älskar västindiska beats och den där cocktailen Tipong som kommer därifrån, säger gitarristen Christian Mazzalai.
Han och Deck D'Arcy (bas) sitter lugnt och tillbakalutade och väntar på de två andra Phoenixmedlemmarna som missade sitt plan från Paris. Men under intervjun ringer Thomas från Stockholm, och de inte särskilt stressade killarna i soffan kopplar av ytterligare. "Det ordnar sig", säger de båda.
Thomas, Christian och Deck bildade i mitten av 1990-talet ett garageband som snart utökades med Mazzalais bror Laurent Brancowitz. De turnerade med Prince- och Hank Williams-covers på franska barer och 1998 tog de namnet Phoenix och släppte en punk-/krautrock-inspirerad singel i 500 exemplar på sitt eget skivbolag, Ghettoblaster. Strax därefter fick de skivkontrakt och släppte debutalbumet "United" (2000) som innehöll hitsingeln "Too young", känd från Sofia Coppolas film "Lost in translation". Med skivan markerade de sin typiska musikstil som vilar på en mjuk grund av eklektisk, elektronisk pop och rock med rundade hörn.
- Jag tycker att den fortfarande håller. Vi stoppade in all vår kultur från vår barndom och våra liv. Tanken var just att förena allt detta och jag tycker till och med att den subversiva kvaliteten finns kvar, säger Christian Mazzalai.
De är precis så sammansvetsade som man får intryck av. När den ena säger något nickar den andra instämmande.
- Vi är ju barndomsvänner, så det är klart att vi bråkar ibland. Alltså, jag menar inte som att vi blir osams utan bråken är bara korta och utvecklande, säger Deck D'Arcy.
När Phoenix slog igenom gjorde de det i en högkonjunktur för fransk musik. Geografiskt kan den nästan begränsas till Parisförorten Versailles och bland samtida franska artistkolleger kan nämnas Air, Daft Punk, Etienne de Crécy och Cassius.
- Vi har fortfarande mycket kontakt med en del av Versaillesscenen. Vi umgås med Air, Daft Punk och Sebastien Tellier, som förresten remixade vår singel "Long distance caller". Det är klart att det blir lite att man tävlar med varandra också fast på ett positivt och vänskapligt sätt, säger Christian Mazzalai.
Det skulle dröja fyra år innan barndomsvännerna i Phoenix släppte sitt uppföljaralbum "Alphabetical" - turné, promotion och andra-skivan-ångest kom emellan - men därefter har tempot höjts. 2005 släpptes liveskivan "Thirty days ago" och i maj kom det tredje studioalbumet "It's never been like that".
- Efter den sista konserten i Tyskland på förra årets turné bestämde vi oss för att stanna kvar i före detta Östberlin. Vi ljög för skivbolaget och sade att vi hade en massa klara låtar, när vi i själva verket hade det helt tomt.
De gick in i en spartansk studio som heter Planet Roc och kom ut tre månader senare med ett helt album.
- Den var spartansk, men perfekt romantisk och dekadent. Vi ville begränsa oss tidsmässigt och inte göra som med "Alphabetical", som tog två år att färdigställa. Vi ville strunta i perfektionen och visst lyckades vi genom att behålla alla misstag och all mänsklighet som finns i förstainspelningar, säger Deck D'Arcy.