Kanske får vi i framtiden ett samhälle där all spridning av ljud är förbjuden, där folk viskar och tassar omkring i gummiskor.
I höstas spelade jag skivor på en trettioårsfest. När gästerna anlände och fick fördrink lade jag på stillsam sextiotalspop, medveten om hur irriterande det kan vara när man vill småprata och en dj pumpar hög musik. "Vad är det här?" frågade plötsligt värden. "Burt Bacharach", sa jag. "Det funkar inte", sa han. "Det ska vara party! Som när man går ut! Höj volymen!"
Jag höjde och höjde för att det skulle låta som när man gick ut. Värden var inte nöjd förrän jag pressat upp reglagen på den inhyrda anläggningen till max - och lagt på en skiva han plockat fram, som hette något i stil med "Ibiza Rave Explosion 7". Jag har ett sus i vänsterörat sedan den kvällen. Och jag stod bakom högtalarna. Det ord som gästerna använt flest gånger under det senaste halvåret är sannolikt: "Va?"
I går presenterade Socialstyrelsen en kartläggning av ljudnivåerna på konsert- och danslokaler runt om i landet. På många håll löper människor stor risk att drabbas av hörselskador. Hundra decibel, det högsta tillåtna medelvärdet, överskrids ofta. Strängare regler är att vänta, vilket skulle vara en logisk fortsättning på rökförbudet. Buller är en miljöfara precis som tobaksrök - njutbart för somliga, plågsamt för andra, farligt för alla.
Kommer klubbarna att tvingas erbjuda tysta avdelningar i framtiden? Eller blir det tvärtom? Kommer bullrig musik bara att tillåtas i vissa rum där man inte får dricka öl? På Hultsfredsfestivalen har volymen på den största scenen sänkts drastiskt de senaste åren. "Det här är patetiskt", sa hårdrockstidningen Close-Ups redaktion om Slayers spelning i fjol.
Kanske får vi på sikt det framtidssamhälle som Chuck Palahniuk föreställer sig i romanen "Lullaby". I den har en uråldrig afrikansk besvärjelse, som medicinmän använt för att ge dödshjälp, av misstag inkluderats i en diktsamling. Alla som hör den lilla ramsan dör. Den enda lösningen är att förbjuda all spridning av ljud. Folk viskar och tassar runt i gummiskor - livrädda för minsta knyst.
Skärpta lagar mot buller på klubbar och konserter kan leda till ett popkulturellt massmord. Poängen med popmusik är nämligen inte att man ska lyssna på den. Man ska känna den med hela kroppen. Genrer som reggae, metal, hiphop och techno är helt beroende av hög decibelnivå. För sex år sedan träffade jag en döv man på en spelning med Looptroop i Örebro. "Jag köper inga skivor, men jag går alltid på konserterna. Där kan jag känna basen", sa han på teckenspråk.
Naturligtvis ägnar sig många artister åt en ganska korkad volymfetischism. "Höj volymen!" säger Lemmy Kilmister under alla konserter, bara för att påminna om att Motörhead spelar högst i världen. Han påminner lite om Nigel Tufnel, gitarristen i Spinal Tap, som konstruerade en volymknapp som kunde skruvas upp till elva i stället för tio. Det högsta band jag någonsin hört är dock Skid Row, avdankade amerikanska sleazerockare. När de spelade i Stockholm 2004 höll till och med garderobiärerna, som stod i ett annat rum, för öronen. Det visade sig att Skid Rows ljudtekniker var i princip döv - men ingen hade hjärta att sparka honom.
I stället för att lagstifta bort hög volym borde man göra det lättare för publiken att skydda sig. Varför säljs öronproppar inte på 7-Eleven? Och varför finns de bara i färgerna neongul och orange? Det är ytterst svårt att bära dem med värdighet, såvida man inte är Ibizarejvare.