Ett litet stimuli i ögonvrån, det kan räcka – en bild, en textrad – så sugs Dylanologen ner i missbruket igen.
I långa perioder är Dylanologen frisk. Han kan konsumera musik på ett vanligt sätt, som inte oroar hans anhöriga. Han kan behandla Bob Dylan som om Bob Dylan inte är viktigare än Joni Mitchell eller Håkan Hellström. Han nöjer sig med att lyssna på studioalbumen, han gräver inte ner sig i bootlegbrunnen, famlar inte efter ledtrådar i olika forum på nätet. Han bara lyssnar. Som vanliga människor.
De här perioderna av kontinuerligt normalt liv kan sträcka sig över flera år; en slags träda. Dylanologen kan då tro att faran är över. Hans vänner ser ånyo fram emot att träffa honom, hans äkta hälft fasar inte för urspårade parmiddagar där Dylanologen i berusning rankar (och spelar) de 19 versioner av Mr Tambourine Man som finns i hans samling (se bild för aktuell ställning).
Men så drabbas han plötsligt. Kastas tillbaka. Börjar bete sig suspekt, dra sig undan, plöja biografier han redan läst, leta sammanhang, skärskåda kassa dokumentärer om Dylans kristna period (1979-1981). Han sjunker ihop, hålögd, plirar mot ljuset i gryningen, utmattad. Det kan sättas igång av nästan vad som helst.
Senast var det en artikel i Sköna Hem – den överföll mig hos en privattandläkare i vintras. På sidan 118 i det aktuella numret (8/2007) påbörjas ett längre reportage om artisten Tomas Andersson Wij, som på en bild försöker slappna av i en soffa. Han omges av inredningsdetaljer som uppenbarligen betyder mycket för honom, bland annat en rokokostol vars björkträ ”med tiden fått en vacker honungston”. Och så i fönstret bakom honom – en bild på Bob Dylan. Med tanke på Tomas Andersson Wijs artisteri är detta ingen större överraskning.
Det är emellertid en Dylanbild som den här Dylanologenaldrig tidigare skådat. Bara det är egendomligt, då jag har sett det mesta. Men det som gör att jag stannar upp och bara stirrar, oavsiktligt utstöter ett litet gläfsande ljud av upprymd förvåning,det är att bilden tycks vara tagen sommaren 1966. Sommaren 1966 är ju det stora mysteriet.
Med undantag av möjligen Rudolf Valentino är Bob Dylan 1900-talets mest nagelfarda populärkulturella person. Alla steg han tagit, alla inspelningar han gjort, konserter, vernissager, skilsmässor, slagsmål, gången Sid Vicious kallade honom ”Bob Dildo” (London 1978), allt är dokumenterat, nedtecknat, analyserat. Desto mer anmärkningsvärt, då, att det i denna obrutna kedja av anekdoter finns en två månaders lucka från perioden då Dylan stod på sin absoluta topp – sommaren 1966, den vita fläcken på Dylankartan, då ingen tycks veta vad han ägnade sig åt.
Alla vet att Bob Dylan gjorde sin kontroversiella första turné med ett elektriskt kompband våren samma år, alla vet att han var i Stockholm i april, att Expressen då skickade Lasse Berghagen till Arlanda för att möta honom (eftersom Berghagen var ”Sveriges Bob Dylan”) alla vet att Lennart Swahn radiointervjuade Dylan och uttalade hans namn ”Dajlan”, alla vet att Dylan gjorde turnéns sista spelning i Royal Albert Hall den 27 maj, alla känner till hans limousinefärd i gryningen med John Lennon natten innan (de pratade om Themsen innan Dylan kräktes på Lennons skor). Men där stannar det upp.
Alla – fans, levnadstecknare –är medvetna om att han sedan kraschade med sin motorcykel, den 29 juli, men nästan ingen vet vad han gjorde under de två månaderna mellan Royal Albert Hall och kraschen.
Ja, det finns ju rykten. Han ska ha varit i Woodstock. Han ska ha redigerat filmen Eat the Document (om 66-turnén). Han ska ha åkt en sväng till New York och festat med Rolling Stones, iklädd en prickig pyjamas, och han ska tidigt den kvällen ha somnat på golvet medan en kvinna som inte var hans nyblivna fru ska ha slickat honom i örat. Men frågorna är desto fler. Fortsatte han knapra de piller som hade förvandlat honom till en kisande zombie under världsturnén? Fortsatte han vrida ur sig mästerverk? (De senaste 15 månaderna hade han skrivit och spelat in Bringing it all back home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde.) Det hundratal böcker som skrivits om Bob Dylan förenas i ovissheten kring den här sommaren. Ingen vet någonting. Frånvaron av fotografier spär på mystiken.
Fram till den här stunden, i väntrummet hos den här tandläkaren, då jag utan större förväntan bläddrar i ett gammalt exemplar av Sköna Hem, har jag aldrig sett en bild av Bob Dylan från sommaren 1966. Men allt pekar nu på att fotot hemma hos Tomas Andersson Wij tagits då: Dylanpåminner tveklöst om den sönderpundade inkarnation som satt med Lennon i limousinen, och det tycks vara sommar. Det måste innebära sommaren 1966. Mer behöver jag inte för att återfalla. Dylanologen i mig har slumrat i något år, jag har levt relativt sunt, men nu handlar plötsligt allt om den här bilden. Kan den vara tagen sommaren 1966?
Jag fixar omedelbart numret till Tomas Andersson Wij(som jag aldrig träffat), ringer honom och frågar vad han vet om bilden. Han försäkrar sig först om att jag inte skojar, säger sedan att han inte har nån större koll. Han har fått fotografiet av Plura. Jag ber om numret till Plura, som jag då heller aldrig träffat. Han svarar vänligt att visst är det en fin bild och den borde väl vara tagen någon gång i mitten av 60-talet?
Jag inser i exakt det ögonblicket att Plura inte är lika drabbad som jag. Han uppskattar säkert Dylans musik, men han saknar elementet av Rain Man i sin Dylanrelation; hans DNA har skonats från mutationen som kräver mer information om en bild än att den är tagen ”i mitten av 60-talet”, han är född utan personlighetsstörningen som gör att man måste veta exakt.
Plura är alltså ingen Dylanolog. Är man Dylanolog kan man med två veckors säkerhetsmarginal datum bestämma en bild av Bob Dylan, i synnerhet om den tagits ”i mitten av 60-talet”. Man vet att Dylan körde den snaggade krigslägerstilen kring fotograferingen förThe Times They Are A-Changin’ (hösten 1963). Man vet att han under veckorna kring den fnissiga spelningen i Philharmonic Hall på Halloween 1964 knappt lämnade huset utan sin faux-hobo-bruna mockajacka. Man vet att han började dandyfiera sig själv med polkadotskjortor när han kom hem från England i juni 1965, man vet att den tuffa rockabillyfrillan han körde på Newportfestivaleni juli började omdanas till en jew-fro kring Forest Hills-konserten i augusti och att den aldrig blev burrigare än på Savoy-presskonferensen i London i april 1966. Man vet att den snygga blå mockajackan kom in i Dylans liv kring Honolulubesöket tidigare samma månad (när han fick skaka hand med John Wayne), man vet att han uppträdde i fiskbensmönstrad kostym i Paris i maj 1966 och man vet självklart att han provade ett par skrikiga brallor på Gulins tillsammans med Anette Kullenberg den 29 april 1966.
Upplivad av fyndet i Sköna Hem ger jag mig samma kväll ut i forumen (det säkraste sjukdomstecknet för en Dylanolog). Det spekuleras – långt ner i en tråd som avhandlar fotografen Elliot Landy – om en plåtning i Woodstock i juni 1966. (”Details are sketchy.”) Dylan ska på dessa bilder se lika tröttkörd ut som under våren, vilket antyder att han fortsatt bränna ljuset i båda ändar även efter turnén. Landy ska ha uttryckt oro för Dylans fysiska och mentala hälsa. Det skvallras också om en käpp. En käpp? Fotografiet i Tomas Andersson Wijs vardagsrum är för hårt beskuret – här syns ingen käpp. Jag kör fast. Jag försöker scanna in bilden från Sköna Hem och med hjälp av internetverktyget Tineye finna detaljer kring den. Det funkar inte. Trots att sökningen tydligen innefattar 1,9532 miljarder bilder så blir resultatet en nolla som hånfullt blinkar åt mig.
Febern stiger, som hos en arkeolog med korn på Dödahavsartefakter. Jag lägger allting åt sidan, twittrar, mailar, ringer runt, häpnar över okunskapen jag stöter på. Någon gissar att bilden kommer från 1967. Jag svarar inte ens på det mailet, skakar bara på huvudet och famlar efter syre. 1967! Då var Dylan korthårig, med stråigt skägg. Bar ofta glasögon.1967!?
Jag mailar till slut en 80-årig man i Miami. Vi nätbråkade för fem år sedan om låten Tangled up in Blue, och har inte hörts sedan jag i ett forum hävdade att Dylan sjunger ordet ”blue” absolut bäst i refräng nummer fyra, och direkt blev kallad idiot av den här mannen som föredrog sättet Dylan sjunger ”blue” i den tredje refrängen. Där skar det sig mellan oss och vi tappade kontakten.
Min svalda stolthet betalar sig. Jag får länken till en omfattande portal där alla kända bilder på Bob Dylan publicerats i gryniga thumbnails, år för år. Jag noterar i hastigheten att 1966-mappen innehåller tre gånger så många bilder som 1965 och scrollar hetsigt ner till botten. Och där, till slut, ser jag orden ”Woodstock, June 1966” och klickar mig andlöst in i den innersta kammaren. Där finns de –ett dussin bilder från just den där plåtningen! Så måste det vara. Dylan har samma kavaj som han har i Tomas Andersson Wijs lägenhet, hans ögon är lika utarmat slocknade.
Webarkivets utsaxade tidningssidor visar att fotografierna publicerats i svala portugisiska popmagasin och i den amerikanska undergroundpressen, precis som man kan vänta sig, men den sista inscannade faximilen kommer från… Året Runt! På denna amerikanska sajt har någon letat upp och scannat in en idolbild från Året Runt! Den svenska husmorspressen har alltså hela tiden huserat en bild från Bob Dylans mest mytomspunna fotografering. Det är ett perfekt klimax på denna jakt som i ett rasande tempo tagit mig – via Plura, Woodstock och Miami – från Sköna Hem till Året Runt.
Lättnaden sköljer över mig. Okej, jag ser ingen käpp, det ruckar harmonin något, det hade varit kul att se käppen, men det är också i sin ordning. En Dylanolog blir aldrig färdig. Alla utgrävningsfynd väcker nya frågor. Och så letar man sig vidare, låter bilden klarna ytterligare. Nu vet jag att Elliot Landy verkligen fotograferade Bob Dylan i juni 1966. Pusslet har blivit lite tydligare, men färdigt, det blir det inte, någonsin. Den exakta bildrutan från Tomas Andersson Wijs lägenhet finnsinte i webarkivet, och Året Runts bildredaktör har ännu inte svarat på mitt långa mail. Kartan förblir – här och där – vitfläckig. Jakten kan gå vidare. Någonstans finns en käpp.
----------------------------------------------------------
* Det sägs finnas även kvinnliga Dylanologer. Artikelförfattaren har emellertid trots idogt letande, bland annat på flertalet misslyckade dejter, aldrig hittat någon.