Och den nominerade är: Frida Hyvönen. I intervjuserien med kandidater till Dagens Nyheters Kulturpris presenterar vi i dag sångerskan, pianisten och ­kompositören Frida Hyvönen, som med sitt album "Silence is wild" har fått ­recensenter att plocka fram ordet mästerverk. Ingrid Carlberg har träffat henne.

Storkyrkans klockor tränger in i Frida Hyvönens drömmar. När hon vaknar på golvet i en lägenhet i Gamla stan inser hon två saker:

1) Hon ligger på en madrass hos kompisen Marlene J Erlandsson, i ännu en mellanlandning efter lanseringen av plattan "Silence is wild".

2) Hon är lycklig.

- Vi har ju börjat turnera! Varje dag när jag vaknar tänker jag: "Åh, vi ska spela igen!" Det är en sådan njutning. Jag har varit ensam så länge i mitt hus i Västerbotten. Jag har suttit vid flygeln, suttit vid datorn och promenerat. Väldigt lugnt - i alla fall utåt sett - men febril aktivitet inuti. I drygt ett år har jag komponerat, inte bara för skivan. Jag har försökt skriva musik som ska vara rolig att spela också.

- Att då få skrida till verket med det är så upphetsande, att ta den kraft som man har byggt upp och dessutom ge den en fysisk rörelse och fara ut, det är så himla kul.

När jag ringer på dörren klockan nio har Frida hunnit med både sin dagliga yoga och en dusch. Hon öppnar med en kaffemugg i handen. I bakgrunden, på ett dörrhandtag i tv-rummet, skymtar hennes nytvättade scenkläder - leopardkjolen och den svarta blusen.

Tämligen snart ska hon ge sig av mot kontinenten - Holland, Frankrike och Italien - med sina två musiker i bandet: Tammy Karlsson på trummor och Linnéa Olsson på elbas och cello. Själv spelar hon som vanligt piano och sjunger. Hela 2009 ser för Frida Hyvönen ut att bli ett år av konsertturnéer och festivaler, med avbrott för vernissage och boklansering i Göteborg i mars.

Frida har komponerat ett album med tio låtar till fotografen Elin Berges fotobok om thailändska kvinnor i Västerbotten - "Drottninglandet".

Så särdeles mycket mer än korta visiter, och ett och annat "gästabud", lär det därför inte bli i Fridas omskrivna hus i västerbottniska byn Flarken. Inte förrän det är dags att komponera igen. Hon köpte huset inför "Silence is wild", men värjer sig bestämt mot den glesbygdsromantiska bilden av musikern som lämnat Stockholm för att söka sina rötter.

- Äsch, huset är mest en bostadspolitisk fråga. Jag behövde en stor arbetslokal och i Norrland hittade jag det finaste och billigaste huset. Men jag är en ganska rastlös person. Jag älskar att röra på mig, se olika ställen, vara där det händer saker.

Fridas familj har rötter i finländs­ka Rovaniemi. Farfar flyttade till svenska Robertsfors för Fridas farmors skull, strax efter finska vinterkriget. Men han fick ha både språket och sina dagstidningar för sig själv. Någon finska talades inte i det lärarhem i Robertsfors, två mil söder om Flarken, där Frida växte upp.

Hon beskriver sig själv på den tiden som den hästtokiga bokmalen, som älskade att sjunga. Musik har från första början handlat mer om att skapa än att lyssna för Frida. Inte heller i plugget var hon tjejen som rabblade hetaste grupperna, men däremot den som satt vid bandspelaren med mikrofon.

- Jag och mina kompisar gjorde egna radioprogram och låtar. Jag hade två kassettdäck och vi brukade "pingponga" emellan, lägga på fler och fler stämmor - ja, precis som jag gör i dag.

Till Stockholm kom hon redan i gymnasiet. Frida ledsnade på att bo inackorderad i Skellefteå och ville gå sista året på musikgymnasiet någon annanstans. En plats blev ledig på Södra latin och hon flyttade ännu längre hemifrån. Frihetskänslan efter studenten kallar hon "en euforisk upplevelse". Frida gled runt mellan ströjobb och resor och eget musikaliskt sökande.

- Det är en process. Man testar sig fram, hittar sin röst och sitt språk och förstår mer och mer vad man vill göra. Som att växa upp. Men den processen var egentligen inget jag visade upp för någon. Så småningom började jag spela på fester.

Vad är det som drar dig till musiken?
- Jag tycker att musik kan förklara det som inga ord klarar av. Den resonerar i oss, vibrerar i våra kroppar och själar. Jag är otroligt intresserad av musikalitet, av tonalitet, melodier, arrangemang, harmonier, energier - alltså musik i sig, som element. Vad den gör med oss, hur den påverkar. Vad ska jag säga, musik är kraft!

Som den storläsare hon fortfarande är har Frida Hyvönen samtidigt ett starkt kärleksförhållande till orden. Hon berättar att hon under arbetet med "Silence of wild" läste den portugisiske författaren Fernando Pessoas "The Book of Disquiet" om och om igen, för det "fantastiska språket" och för de "snuskigt nära tankarna ur en människas hjärna om allt möjligt, om existens bland annat".

- Den är dyster och euforisk på samma gång, väldigt fin! säger Frida entusiastiskt.

Dyster och euforisk - du spelar mycket med den sortens motsatser i texterna på senaste plattan. Gillar du kontraster och motpoler?
- Inte motpoler som sådana, men det motsägelsefulla och komplexa i tillvaron och hos människor intresserar mig. Saker kan öppna sig mycket mer om man inte tar ställning, om man undersöker något utan skygglappar

Vad är det du undersöker?
- På senaste skivan är det nog människans motsättning mellan det tama och det vilda, att vi både är civiliserade och djuriska. Den frågan går som en röd tråd genom det mesta på skivan.

- Det blir ofta ganska komiskt i skarven mellan ens tama och ens vilda, tycker jag, att vi är biologiska varelser samtidigt som vi har det här förfinade och upphöjda. Det är roligt att skriva sånger om det.

På golvet står Fridas spräckliga resväska och väntar på att packas och rullas vidare till nästa spelning. Jag sneglar på leopardkjolen en gång till och erinrar mig album­omslaget, där hon bär leopard från topp till tå och uppträder tillsammans med en häst. Jag inser att det är nästan omöjligt att intervjua Frida Hyvönen utan att prata om djur. Särskilt som hon nyss berättade att det hon plöjde mest av allt under barndomens läsorgier var faktaböcker om djur.

Frida Hyvönen pluggade in mankhöjderna på samtliga hundraser redan i förskoleåldern.

- Jag tycker att människans förhållande till djuren är intressant. Djuren kan ju vara tama eller vilda, men de aspirerar aldrig på civilisation, inte ens de tama djuren. Det är människan som vill göra djuren civiliserade. Och, ja, jag gillar djur. Om jag inte levde ensam och reste så mycket skulle jag skaffa mig en häst.

Nu nöjer hon sig med igelkottarna och ekorrarna på gården i Västerbotten. När hon kommer hem till tystnaden i trävillan nästa gång möts hon också av den långa idélista hon formulerade under senaste skrivperioden, den hon hängde på väggen. Den handlar om projekt hon kanske kan plocka in i sin alternativa skivserie "Frida gives you", som hon vill ägna åt annat än traditionella popalbum. Förs­ta skivan kom för två år sedan och innehöll musik till Dorte Olesens dansföreställning "Pudel".

Men för uppföljaren till "Silence is wild" har hon ingen idélista.

- Det behövs inte. Där finns redan en tydlig berättarröst, som började på albumet "Until death comes" (2005, DN:s anm.). Jag har förtroende för den rösten, den kommer säkert att komma på något mäktigt.

- Många recensenter tycker att de här skivorna har varit väldigt olika, men jag tycker att de i grund och botten rör sig i samma riktning, att det verkligen är samma röst, samma uttryck.

Har du något annat konstnärligt drömprojekt?
- Jag skulle gärna vilja utveckla mitt oljemåleri någon gång, för det är något jag verkligen har passion för. Bara jag tänker på det får jag ont i magen, som om jag vore kär.