Nyström d.ä. & d.y är Martin Nyström som är musikkritiker på DN och Joel Nyström som gör elektronisk popmusik i Endiamonds. Med förebild i generationsrivaliteten mellan valskungarna Johann Strauss d.ä och Johann Strauss d.y. har de nu för DN.se remixat den senares ”Kaiser-Walzer” från 1889 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk".
Varför en remix av ”Kaiser-Walzer”?
Martin: Den här skivan i DN:s samling var det ingen av alla de remixare som jag bjudit in till denna serie som verkade vilja ta i. Så då tänkte jag att då gör jag en själv tillsammans med min samplingskunnige son. För att få till stånd en dialog mellan det förflutna och nuet och mellan två helt skilda musikaliska tankesystem: den orkestrala wienervalsens och den elektroniska housemusikens. Strauss andra namn på ”Kaiser-Walser” var också ”Hand i hand”. Dessutom spelade jag just den här valsen på piano, under lång tid och under lite speciella omständigheter, som barn.
Hur har ni tänkt?
Martin: Min roll i remixen är att berätta en historia och vara lite som Evert Taube när han i en av sina böcker sitter på ett torg och skriver när ett karnevalståg dansar tätt förbi, välter omkull hans bord, får manuskripten att flyga och drar med honom i dansen. Jag har nog alltid närt en dröm om att bli dj, att få folka att dansa, men inte alltid haft lyckan med mig. En gång på en fest blev jag redan efter första låten anfallen av ett argt dansande par som krävde att jag skulle byta till Leonard Cohens ”Closing time” – den som handlar om att dansen är slut och att partyt är över - ha ha ha.
Joel: Jag hade nog inte gissat att detta var dansmusik om jag inte lärt mig det. Inte heller att denna valsmusik utlöste en av Europas mest hysteriska dansmanier. Det jag först tyckte var svårt hos Strauss var att förstå själva uppbyggnaden. Och att det är så mycket som händer utöver det rytmiska. I den dansmusik som jag känner till vill man inte överbelasta själva beatet med alltför mycket annat. Därför letade jag efter minimala samplingar att bryta loss. Började leka med den inledande marschdelen, gjorde om den efterföljande tretakten till en fyrtakt och, lite oväntat för mig själv, komponerade ett helt nytt parti. Jag satt vid pianot och kunde plötsligt inte hålla mig när jag via Strauss spelade mig in i en ny musik som kanske kunde varit hans men som nu var min.