Så sent som i somras var han ett av huvudnamnen på Sweden Rock Festival i Blekinge. Gary Moore hade det prestigefyllda uppdraget att avsluta en av kvällarna på stora scenen, när alla andra scener tystnat.
För att skapa extra vibrationer kring just detta tillfälle hade festivalen dessutom kungjort att det denna gång handlade om att Gary Moore skulle spela hårdrock. Det som större delen av hans publik helst ville höra honom göra.
Själv hade han många andra idéer. Spelade jazzrock med Colosseum II på 70-talet, försökte återuppväcka Cream med Jack Bruce och Ginger Baker i BBM i mitten av 90-talet, experimenterade med elektronik några år senare, mixtrade med irländsk folkmusik lite här och där i karriären - och fick en nystart med bluesrockplattan "Still got the blues" 1990. Det var bluesen mer än hårdrocken som präglade det mesta av karriären de sista decennierna.
Men det var hårdrocken han slog igenom med (inklusive de smäktande hårdrockballaderna) och det var den publiken som förblev hans mest trogna. Han var medlem i Thin Lizzy i tre olika perioder under 70- och 80-talen, redan innan dess hade han samarbetat med frontfiguren Phil Lynott i det irländska bandet Skid Row och Lynott sjöng dessutom på två av Gary Moores allra största solohittar, "Parisienne walkways" och "Out in the fields".
Genom alltsammans förblev han en enastående gitarrist, som spelade så skarpt och direkt att det var lätt att missa hur subtilt teknisk - och flexibel - han också var. Som sångare nådde han aldrig riktigt den nivån. På semester i Spanien dog han på sitt hotellrum tidigt i söndags morse.