Glassig Kalle Anka-skurk
Publicerat 2008-03-11 14:19
Def Jam
Miamirapparen Rick Ross är tillbaka med skivan "Trilla" och en dvd-film om tunga drogkungar. Bombastiska beats och klistriga rim har gjort honom stor. Emil Arvidson undrar hur det egentligen gick till.
Drogkungarnas stora fan
Rick Ross heter William Roberts och är 30 år.
Han har lånat sitt artistnamn från det amerikanska åttiotalets mest ökända knarksmugglare, Ricky Ross. Om ett par veckor släpper han dvd:n "M.I. Yayo", en egenproducerad dokumentär om Miamis tio största drogkungar.
I dag försöker Ross följa upp tidiga-
re framgångar med albumet "Trilla".
Den amerikanska komikern Katt Williams brukar gå in på scenen till "Hustlin" (ungefär dealande), en bombastisk singel som gjort stjärna av Miami-rapparen Rick Ross. Refrängen går "Everyday I'm hustlin-hustlin-hustlin-hustlin". Williams säger "Any nigga that's hustlin, that's their national anthem right there. Even if your job don't require no hustlin, even if you are a librarian" medan han låtsas plocka med böcker. Han visar hur låten fungerar lika bra när man handlar mat, jobbar på McDonald's eller har sex som i sitt ursprungliga sammanhang - det Rick Ross byggt sin karriär runt: beskrivningar av att sälja knark som metafor för alla situationer i livet där någon kämpar sig fram.
Det roliga i Katt Williams skämt - vad skulle en bibliotekarie göra om han eller hon hörde "Hustlin"? - bygger både på det bisarra i den metaforen, och på att den faktiskt fungerar. Fans över hela världen tycker "Hustlin" talar till dem. Oavsett om de säljer knark, kinamat eller Apple-datorer. Eller "går till jobbet genom massa jävla snö", som Ross sa till mig över telefon för ett par veckor sedan. " 'Hustlin' är universell."
I tio år stod Ross på Miamis klubbar och gav DJ:s drinkar för att spela hans låtar. Han delade ut T-tröjor, kämpade med sin musik på samma sätt som han tidigare gjort med kokainpaket. När genombrottet kom 2006 med "Hustlin" och albumet "Port of Miami" hade han betalat sin egen promotion i åratal. "Vet du hur snabbt man kan bränna en miljon dollar på sådan skit?" frågade Ross en reporter för tidningen Fader när de åkte förbi rader av Rick Ross-posters i Miami Beach. Ross manager hade köpt en lyftkran för att deras affischteam skulle komma åt de bra ställena. Och en tryckpress. "Nu betalar skivbolagen oss för att göra affischer", sa Ross.
Där andra knarkintresserade rappare, från Jay-Z till Young Jeezy till The Clipse, ger detaljerade beskrivningar av livet som langare, tar Ross bort smutsen och visar sig själv högt upp på toppen, på en yacht någonstans i Miamis hamn. Hans rapstil är förenklad på gränsen till efterbliven. Ord upprepas för att vi inte ska missa dem. I en låt på "Port of Miami" rimmar han "fucked up" med "fucked up", sex gånger i rad. Han gillar att avsluta en vers eller ett svar på en fråga med bara sitt namn. "Raaaawws".
Vänner från Miami har pratat om hur Ross var på sin topp som teknisk rappare mot slutet av nittiotalet. Sedan blev han superstjärna genom att göra sina texter dummare, lättare att höra, mer klistriga. När jag frågar om det var ett medvetet val svarar han med att skrika releasedatumet för sitt kommande album "Trilla" in i telefonen, två gånger.
Stora delar av världens hiphop-community är överens om att Ross är rätt medioker som rappare. Ändå är han en av få vars popularitet spillt över till Europa. Ross är även populär långt utanför sin genre, på bloggar som annars mest bryr sig om indiepop, på svenska blandklubbar.
Varför blev just han, bland tusentals andra langare/rappare, så stor? När jag ställer frågan till ett tiotal svenska DJ:s och hiphopbloggare pekar några på skillnaden mellan hiphopens motto om att "keep it real" och Ross överdrivet uppförstorade historier. " en bekväm låtsasfigur man inte behöver lyssna på särskilt noga, en sorts Kalle Anka-skurk. Det är en kvalitet jag tänker mig att blogghipsters gillar", tycker David Djuphammar från bloggen Kinky Afro.
"Han skänker något lugn och grace över hela den där knarkbagen. Mycket är nog skäggets förtjänst, han ser genuint snäll ut, ungefär som Beppe Wolgers", mejlar Felicia Alexandersson som gör bloggen First Up!. En självutnämnd "pophora" tycker det handlar om raka hits, "näve i luften, svett och maskulint". Han jämför Ross med svenska The Tough Alliance och eurodiscostjärnan Blumchen.
Andra pekar på de beats Ross väljer. De är ofta bombastiska, dramatiska produktioner, byggda på samplingar från soundtracks. Musiken känns som en actionfilm med många specialeffekter. Ross själv blir irriterad när jag kallar hans musik ytlig.
- Jag representerar alla som kämpar. Om du lever i den riktiga Världen så vet du redan vad det handlar om. Det är min historia. Om det inte är din historia, gå och lyssna på Bon Jovi.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
