The Slaves har kramats av en ovanligt enig kritikerkår och många har välkomnat dem som något av det bästa på hela året. Deras ljudideal tycks alltså stämma överens med många andras.
- Jag tycker att huvudsaken är att folk tycker, oavsett vad. Det är underbart när folk engagerar sig, men vi skulle inte stå och falla med dålig kritik. Visst är det roligare att bli omtyckt, men jag tror inte att det gör att vi gör bättre musik i längden. Det hänger på andra saker som hur vi mår, hur stämningen är hemma hos Nino eller hur det är när vi spelar, säger Robin Keller.
Var för sig har bröderna Nino och Robin Keller hållit på med musik hela livet, men idén att de skulle göra något tillsammans kom först när båda passerat 30-årsstrecket. Sedan i vintras har The Slaves båda singlar "Suicide" och "Everyone is on drugs" hörts överallt och den 26 april kom det rosade debutalbumet "Save me from yesterday".
- Det började för ungefär tre år sedan när Robin kom hem till mig och spelade upp en massa låtar som han hade skrivit. Jag hade en del inspelningsutrustning hemma, så vi började spela in tillsammans och det var så kul att vi inte ville sluta, säger Nino Keller.
Förutom "Ill be there" och "Suicide" är alla låtar på skivan inspelade hemma hos honom. Det är också han som formgivit skivomslaget och skrivit skivans näst sista spår, "One step", men resten av låtarna har Robin Keller skrivit. "Jag inspireras av musik att dagdrömma till, bädda in mig i hörlurar på t-banan, stirrandes ut i mörkret, önskandes att jag var någon annanstans", skriver Robin Keller på bandets hemsida. The Slaves musikproduktion är ofta naken och enkel, rå men vemodig. Nino Keller förklarar hur de arbetar.
- Det är viktigt att veta när man ska sluta producera. Vi slutar när det känns bra och sitter inte och slipar på något vi är nöjda med. Allt hänger på vilka ljudideal man har. En annan sak är att, även om jag är en jävel på trummor, så är ingen av oss extremt bra på något annat instrument. Det är ett plus i det här sammanhanget.
Robin fortsätter:
- För varje låt har jag en bild i huvudet, en idé om hur den ska låta, och även om slutresultatet blir lite annorlunda finns alltid grundidén kvar. Mycket handlar om slumpen. Mitt gitarrspel, till exempel, är ofta en lycklig slump.
De säger att trots att deras singlar har slagit finns inga tankar om hittar när de gör sin musik. Vilka låtar som ska bli singlar överlåter de gärna till sin skivbolagsdirektör och de menar att hitmakare är ett helt annat slags jobb.
- Hitmakare tänker med hjärnan och vi andra med hjärtat. Jag kan nog se vad mitt hjärta har tänkt, men så fort jag ser det försöker jag slå bort det, för jag vill inte analysera mina texter. En låt kan handla om olika saker beroende på vem som hör den, hur många gånger man hört den eller när man hör den. Klart är hur som helst att alla mina texter har en tydlig utgångspunkt i något som har hänt, säger Robin Keller.
Öppningsåret på The Slaves skiva, "Bye bye little monkey" är en mollig bit som är ett slags midtempo-rock över en halvt easy-listening-inspirerad rytmsektion. Robin Keller sjunger melankoliskt, blottande och vädjande vackert på denna låt och rakt igenom skivan. Att sången inte alltid ligger rätt snarare förhöjer vemodet än stör intrycket. Arrangemangen - som förutom de tradtionella rockinstrumenten - innehåller vibrafon, cittra, orgel och körsång. Tillsammans låter det på sina håll sakralt på ett modernt, urbant vis och lyssnar man på The Slaves i lurar är det lätt att förflyttas till ett sådant sinnestillstånd.
Även om Broder Daniel är rockigare är det många som har jämfört The Slaves med dem. Bröderna Keller vet att det är så, men de verkar inte ha funderat på det mycket mer än så.
- Tycker du att det låter likt? undrar Robin Keller.
- Vi spelar väl inte helt olika musik, men&
- Nej, det är möjligt att ljudbilderna - mycket rum - påminner om varandra. Men, inget ont om Broder Daniel, våra låtar är ju helt olika.
När DN träffar The Slaves har Nino Keller just kommit hem från en Parissemester med sin familj. De kramar om varandra, Nino bjuder in sin bror till sin sons ettårsdag och vi tar hissen upp till DN-skrapans tak. Det är Robin Kellers idé att ta bilder där uppe. Kortfattat går den ut på att uppfylla en gammal sommarjobbsdröm och att anspela på en klassisk Kiss-bild uppe på Empire State Building. De ler mot, och skrattar med varandra, kompletterar varandras resonemang. Kanske beror det på att de inte setts på ett tag, men bröderna verkar vara väldigt tajta.
The Slaves har alltså hyllats, men jämte hyllningskörerna har också kritiska röster hörts säga att det är för brödernas insyltade förhållande med det hippa Stockholm som de nått sina framgångar med debutalbumet. Samtalsämnet väcker en livlig meningsväxling mellan bröderna.
- Flera skivrecensioner har varit inne på det där. De skriver att "det här var ju bra, men så jävla typiskt Stockholm", säger Robin Keller.
- Precis som om vi vore något cyniskt band som satt och klurade på vad andra skulle tycka var bra?
- Sedan har varken jag eller Nino satt vår fot i det så kallade MedieStockholm. Vad är det?
- Jag tror att om jag aldrig hade spelat med Caesars hade ingen heller skrivit så där om oss. På så sätt är det faktiskt en fördel att vara helt okänd som debutant.
Nino Keller har spelat med Caesars sedan efter deras första skiva och det är något som han känner har fått för mycket uppmärksamhet när det borde handla om The Slaves. Likadant är det för Robin Keller med hans skådespelarkarriär på teater, tv och bio.
- Jag vill inte prata om det. Jag tänker dels att de som läser de här hellre vill läsa om musik, dels har jag en önskan om att få hålla isär grejerna.
- Lycka till! önskar Nino Keller och skrattar.
Skall ni se något på Hultsfred?
- Om vi bor på nära avstånd kanske vi stannar ett tag, men annars åker vi nog hem.
- Jag tror vi bor i Vimmerby, säger Nino Keller.
- Okej, då åker vi väl hem. Den dagen vi är i Hultsfred är det tyvärr inget av de kända banden som jag är sugen att se, så jag ska kolla på mindre band som jag inte hört förut. Det är det som är det fina med festivaler, att man kan upptäcka nya bra band.