Han har dykt upp i Melodifestivalen, skriver en technobalett och skickar musik till yttre rymden. Producenten Håkan Lidbo söker ständigt nya utmaningar, nu med coverskivan ”Musiken vi hatar”.
När Håkan Lidbos dator kraschade för drygt ett år sedan var han övertygad om att maskinen sagt upp sig med flit för att hindra honom från att jobba ihjäl sig. För när electronicaproducenten från skånska Vellinge inte gör egen musik dyker han upp med nya projekt där man minst anar det.
– Goda idéer tar aldrig slut. Och är de tillräckligt bra tycker jag att jag har något slags ansvar att genomföra dem, säger han när vi ses i lokalerna vid Karlaplan.
Håkan Lidbo bjuder på wasabinötter, kallar caffelatte för ”finkaffe” och visar upp sin studio – en minimalistisk historia i vitt som för tankarna till Stanley Kubricks rymdäventyr. Han talar om att skapa ”musik som får en större uppgift än att bara underhålla en liten stund” och inför nationaldagen passade radioprogrammet ”Ström”, där Lidbo ingår i redaktionen, på att efterlysa en alternativ nationalsång.
Under senaste säsongen har P 2-programmet dessutom gett fjorton svenska artister uppgiften att gör en cover av en låt de ogillar. Resultatet blev samlingsskivan ”Musiken vi hatar”, där Lidbo själv slaktar Bruce Springsteens ”Born in the USA”.
– En del musiker spelar trista standarder på puben eller älskar kärleksballader och en del ställer sig på Fylkingen och för oljud. Det är olika typer av musikval och varför gör man det ena eller det andra? Det är värt att fundera över och det har varit tanken med den här skivan, förklarar han och får det att låta som ett terapiprojekt.
För Lidbos egen del handlar de många udda utmaningarna lika mycket om att förändra sig själv som person.
– Först i vuxen ålder har jag upptäckt att man kan göra det. Man måste inte vara likadan, tycka samma saker och ha samma ovanor. Man kan ändra sig själv som musiker också, jag måste inte alltid låta på ett visst sätt.
– Det kanske också har att göra med att jag har fyllt fyrtio, att alternativet är att stagnera och bli en sur gubbe.
I en krönika i tidningen Studio hävdade han nyligen att ”datorn är världens hittills mest storslagna musikinstrument”. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Någon såg det som ännu ett tecken på att inkompetenssamhället breder ut sig, medan Lidbo själv talar om det nya, datoriserade – och kanske oavlönade – musikskapandet som en folkrörelse.
I beskrivningen av sitt kommande bullerprojekt hävdar han med samma proggretorik att tystnad har blivit en klassfråga. ”Oljud Stockholm” handlar om hur vi väljer att förhålla oss till storstadens ljud och oljud. Några electronicaartister spelar in var sin bullrig ljudmiljö – till exempel ett daghem eller gnisslande tunnelbanevagnar – och skapar sedan musik utifrån det. Målet är att uppnå ett slags musikalisk brusreducering.
– Vi ser buller som en förorening i stället för att se det som en tillgång. Skulle det vara kul att bo i Stockholm om det var knäpptyst och fågelkvitter? Jag är inte säker på det.
Själv tänker jag mest på avantgardekompositören John Cages berömda ord: ”Var vi än befinner oss är det mestadels oljud vi hör. När vi ignorerar det stör det oss. När vi lyssnar till det finner vi det fascinerande.”
– Det är verkligen ingen egen tanke, erkänner Lidbo. Men det handlar om Stockholm i dag. Nästa gång man åker tunnelbana mellan Centralen och Östermalmstorg och hör det där gnisslet låter det kanske vackert.