Den 13 oktober, på dagen tio år efter sin explosiva debutskiva, ger Håkan Hellström ut sitt sjätte album: ”Två steg från Paradise”. DN:s Georg Cederskog och Caroline Tibell följde Sveriges största pophjälte i studion, på scen, i replokal och på lunchhak under sommaren och hösten.
Denna pojken har aldrig riktigt sett
någon i ögonen
och jag förstår om du skulle träffa
nån bättre sen
(ur låten ”Gårdakvarnar och skit”)
Under sin tid i Broder Daniel, ett lika krasst som ohälsosamt indiepopband, kallades Håkan Hellström för Ålen. Han som alltid gled undan och var svår att få grepp om. Han som skydde konflikter, konfrontation. Smeknamnet verkar välfunnet. Om sina så hyllade låttexter kan han i dag till exempel säga:
– Att mina låtar ska betyda något är inte alls viktigt för mig, de får gärna gå in genom ena örat och ut genom det andra, men de ska klinga fint.
Kan någon som skrivit texter som fansen tatuerar in på sina armar verkligen mena det? Vem är Håkan Hellström egentligen bortom alla hyperromantiska texter och vänliga intervjusvar? Kanske en ovanligt hängiven drömmare med en hel skivsamling sjungande i skallen. Någon som förstått att verkligheten för Andra Långgatan-flickorna och de rostiga cyklarna på Gullbergs kaj också ”vill bli poesi” (som Evert Taube beskrev sitt uppdrag som sångmakare).
Han framstår också som en artist utan helvetiska barndomstrauman och möjligen därför så upptagen av kantiga existenser, av Stigbergslidens skuggsida. En sak är uppenbar: Håkan Hellström är inte en ”helt vanlig kille som vem som helst”, vilket ofta beundrarna hävdar motsägelsefullt. Och han kan sjunga, vilket hatarna inte fattar. Det finns några ledtrådar