När DN träffar den Afrikafrälste franskamerikanen Benjamin Lebrave är han i Stockholm för att spela skivor på klubben High Life på Strand. En vanlig dag på jobbet för en man som ägnar en stor del av sin tid åt att bomba västerländska dansgolv med unga afrikanska klubbastarder som hiplife och kuduro. När han inte kuskar runt Afrika som beslutsam talangscout för sitt eget skivbolag Akwaaba.
– Det tar bara tio sekunder för mig att veta om jag ska sajna någon eller inte. Ibland gillar jag bara en låt. Men jag ser det som att jag investerar i en scen snarare än i enskilda artister.
När jag var i Ghana skrev jag till exempel kontrakt med 25 artister, förklarar han och tar en tugga på en etiopisk pannkaka, medan jag försöker koppla bort alla axelskakande sångare som dansar på söderrestaurangen Abyssinias storbildsskärm.
Benjamin Lebrave kallar Akwaaba för ett fairtradeskivbolag eftersom han och artisterna delar 50–50 på alla nettoinkomster. Lejonparten av hans arbete består i att få ut musiken, vilket inte alltid är det lättaste. Även om diverse indieband och bloggare tagit den till sitt hjärta, tycker han att västvärlden, särskilt USA ligger efter i kunskaperna om afrikansk dansmusik.
Han surnar också till över att portugisiska kudurotolkare som Buraka Som Sistema får mer uppmärksamhet än originalen från Angola. Samtidigt erkänner han att ghettotechartister som Buraka, M.I.A. och Diplo öppnat många dörrar, även för honom. Och det finns många lås att bearbeta.
– Scenen för afrikansk musik är i princip uppdelad mellan världsmusikmänniskorna som är intresserade av folklore, diasporan som vill dansa till ny musik från hemlandet och klubbkidsen med house och electro som ingång. Det jag försöker göra är att få dem att börja prata med varandra och göra saker ihop, säger han.
Men det allra viktigaste är att musiken han ger ut är producerad i Afrika av afrikaner.
– Jag är inte emot att blanda västerländskt och afrikanskt, men hittills har det nästan alltid gjorts av västerländska producenter som Chris Blackwell, Paul Simon eller Peter Gabriel. Till och med Amadou & Mariam är producerade av Manu Chao. Jag säger inte att det är dåligt eller ointressant, men vi behöver balans.
Med Akwaaba vill han lyfta fram afrikansk musik som inte uppmärksammas i väst, och alltså inte kommer från Mali eller någon med efternamnet Kuti.
– Oumou Sangaré och Salif Keita turnerar nästan varje år sedan 20 år tillbaka och de är fantastiska men det blir tjatigt att alltid se samma ansikten. Afroklubbarna orkar man inte heller gå till för de har spelat samma Fela Kuti-låt i tio år, säger han.
– Då återstår diasporan som genväg till ny musik, men deras fester är så svåra att hitta, i alla fall i Los Angeles, där jag bor. Man måste köra i timmar till en nigeriansk restaurang för att kanske hitta en flyer och då får man veta att klubben bytt lokal och får numret till ägarens kusin som vet var den är nu, ler han trött.
I stället har Lebrave gått till källan och vaskat musikguld i ett tiotal afrikanska länder. Kamerun ligger högst på önskelistan härnäst. Men mest hoppas han att folk blir mer medvetna om olika afrikanska musikstilar, även om de inte gillar dem. För mer är på väg.
– Den nya teknologin har förändrat allt. Det pågår en social och ekonomisk tsunami när det gäller mobiler och kommunikation som kommer att förändra Afrika i grunden.