Den progressiva musikens storhetstid var 70-talet. Med influenser från i 60-talet fortsatte den spretiga genren vidare in i 80-talet, men det storvulet svulstiga, de högtravande ambitionerna och experimenterandet trängdes ut av den mer hårdföra, snabba punken och popmelodiernas återkomst. Skivbackarna med Yes, Genesis, Emerson, Lake & Palmer och Jethro Tull städades ut ur pojkrummen.
Eftersom etiketten progressiv rock i Sverige fick betydelsen politiskt inriktad musik fick genren som i övriga världen kallas ”progressive music” här gå under beteckningen symfonirock.
– Det blev skottpengar på grupper som Emerson. Lake & Palmer och Yes, säger Maths Broborg, producent på Sverige radio som nu ska ge genren en ny chans i programmet ”Storverk i P4”.
Etiketterna blev musikriktningens förbannelse och de grupper som stämplades som symfonirock försvann ut i marginalen, säger Maths Broborg.
Men i mycket levde influenserna kvar hos många artister även om de etiketterades som något helt annat.
– Kate Bush är ett exempel, menar Maths Broborg som också håller med om att band som Simple Minds och Echo & the Bunnymen har drag av det symfoniska. Själv klämmer han i med hyllade The Knife som han tycker har många av de drag som utmärker den progressiva musiken.
– Progressivmusiken utmärks av sitt utforskande. Det blir gärna långt och expanderande, mer utdragen musik med hög ambitionsnivå. Grupperna försökte sig också på att öka kringvärdena. Musiken paketerades i påkostade LP-album, gärna med utvikningssidor och av kända konstnärer.
Maths Broborg sätter Beatles ”Sgt Pepper's”-LP som en sorts start för genren. Parallellt kom grupper som Procol Harum och Moody Blues – också de britter.
– De flesta av de stora banden kom från Storbritannien, många var klassiskt skolade musiker, säger Maths Broborg.
Ibland övergick experimenterandet i rena uppvisningar i fingerfärdighet, något som bidrog till genrens vanrykte.
Bland de främsta representanterna för genren framhåller Maths Broborg Genesis, Jethro Tull, Yes och Emerson, Lake & Palmer (ELP).
– De är alla olika med egna kännetecken, men tillhör alla genrens största, säger han.
Som egen favorit framhåller han skivan ”Aqualung” med Jethro Tull.
– Den är en milstolpe i musikhistorien och samtidigt en vattendelare, säger Maths Broborg.
Gruppens frontfigur, Ian Anderson, en skäggig hippiegestalt med högst personlig röst och tvärflöjt som främsta instrument delade publiken i olika läger.
– Antingen älskade man eller hatade man honom. ”Aqualung” är både hård och mjuk, ett tematiskt album som ger sig in i det religiösa, säger Maths Broborg.
Skivan kom 1971 men Jethro Tull har gett ut åtskilliga skivor som nått stor publik, till exempel ”Thick as a brick” och ”A passion play” sedan dess och turnerar fortfarande.
För fortsätter att spela gör många av de här banden, trots att genombrottet kom för länge sedan. Och nu kommer nya generationer till konserterna.
– De börjar sättas upp speciella scener för sådant här på större musikfestivaler. Jag var själv på High Voltage-festivalen förra året där bland andra ELP spelade, säger Maths Broborg.
Han menar också att många nyare band egentligen verkar i samma tradition och nämner engelska Muse och svenska Opeth som exempel.
Den progressiva rockens historia och utveckling är bred och som sagt spretig. Hur Maths Broborg ska lyckas få in ens huvudspåren i tre entimmesprogram återstår att se.
– Det blir en utmaning, många av låtarna är så långa, säger han med en lätt suck.
Storverk i P4 sänds på söndagarna 3, 10 och 17 april klockan 23.05.