Skillnaden är kanske inte så stor, de nominerade skulle ha kunnat vara ungefär desamma, vinnarna likaså. I de flesta genrer. Om Grammis hade fortsatt att vara en helt jurydriven prisgala, utan inslag av publikröstning.
Men Kent skulle inte ha fått lika många grammisar. Det stod nu tydligt för alla tittare, när först juryns röster visades och sen publikens fyllde på och förändrade balansen. Kent har alltid haft en imponerande väldrillad fanskara. Nu blev det blott två ytterligare grammisar - att lägga till gruppens tidigare sexton - men åtminstone en påminnelse om att gruppen är långt från den outsiderposition de tycks så ivriga att se sig själva i. Även om delar av etablissemanget tar avstånd.
Annars var det Salem al Fakirs segerkväll. Multiinstrumentalisten som är så uppenbart begåvad och ohjälpligt översprudlande av musik att det är lätt att glömma hur få av hans låtar som står stadigt på egna ben.
Däremot är det svårt att se denna grammisens kommersiella nystart som en särskilt radikal omstyrning. Visst, några genrer slogs ihop (popgrupp och rockgrupp till grupp, folkmusik och visa till folkmusik/visa, klubb/dans och hiphop/soul till dans/hiphop/soul), men antalet kategorier har pendlat upp och ner genom alla år och är fortfarande fler än när grammisen nystartade i slutet av 1980-talet.
Men det är knappast en orientering mot det brett kommersiella som grammisen behöver. Frågan är om någon annan än E-Type och Magnus Uggla någonsin har sett grammisen som annat än lagom och välbalanserad. Med viss lättnad kan man konstatera att det fortfarande gäller.