Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Hanna Fahl: Återgå till en enda final och maxa glamouren

När Petra Mede hälsar välkommen i kväll, och när den osannolika men ändå så självklart Sverige­romantiska trion Björn & Benny & Aviciis specialskrivna Eurovisionanthem rullar igång, och när Carola och Loreen och Eric Saade och Björn Gustafsson och Anna Blomberg och Henrik Schyffert flimrar förbi i rutan, så är det inte bara kulmen på årets Eurovision Song Contest, utan också kulmen på det dryga decennium då Melodifestivalen bara vuxit och vuxit och stegrat i intensitet för att slutligen nå klimax.

När tävlingen och programformatet fick sin stora makeover 2002 och de tio tävlande låtarna plötsligt blev fyrtio, uppdelade på fyra deltävlingar, var det inte självklart att det skulle bli ett framgångskoncept. Vissa tv-kritiker spekulerade i att formatet skulle bli för likt TV 4:s ”Sikta mot stjärnorna”. Så här i efterhand framstår den jämförelsen som nästan skratt­retande – men i början av 2000-talet var det en relevant invändning.

Melodifestivalen var en populär (2001 hade tävlingen 3,8 miljoner tittare) men ganska mossig tillställning, där dansbandsschlager dominerade startfältet och man just (trots protester) avskaffat liveorkestern.

Under åren som följt har SVT, med Christer Björkman i spetsen, målmedvetet jobbat för att modernisera tävlingen. Och förra årets Loreenseger var på många sätt exakt vad man velat åstadkomma. En modern låt som både kritiker och soffslentriantittare kunde stå bakom, en artist med ett eget uttryck, en scenshow som lyckades vara spektakulär utan att vara kitschig, och som topping på schlagermuffinen: en seger i Eurovision Song Contest, som knuffade upp svenska folkets schlagerintresse ytterligare en liten bit.

Årets Melodifestivalfinal sågs av 4 150 000 personer. Det är de högsta tittarsiffrorna i svensk tv på sju år, och ett magnifikt genomslag i ett allt mer diversifierat medie­klimat. Intresset för Eurovision Song Contest är naturligtvis också större än på länge nu när tävlingen hålls i Malmö.

Så frågan är vad som händer nu. Nästa år. När Robin Stjernberg har fått en hyfsad men inte fantastisk placering som varken är anledning att Anna Bergendahl-rasa eller Loreen-bada-i-fontäner, och vi ska ladda om för 2014. Det är svårt att tänka sig att Melodifestivalen ska fortsätta växa i all oändlighet, snarare är allt upplagt för en backlash.

Om Christer Björkman har tänkt sig att någonsin hoppa av sitt schlagerdiktatorsuppdrag så är rätt tidpunkt nu, och vem som än i så fall får jobbet får ett svårt uppdrag slängt i knät. Det nuvarande Melodifestivalformatet har fortfarande några goda år framför sig, men snart kommer en helrenovering att bli oundviklig.

Så hur, vad, och när? Tillåt mig bjuda SVT på en reservplan, redo att implementeras när tittarsiffrorna börjar dala: Gör mindre – fast större. Återgå till en enda final och maxa glamouren. Kombinera tävlingen med en maskeradfest á la amerikanska ljuvliga Met Ball, och låt publik, programledare och röda­mattan-gäster gå mode-bananas. Spetsa till humorinslagen och mellanaktsunderhållningen ännu mer, våga vara smarta, och direktsänd en hel lördag från tidig eftermiddag med flera kommentatorer.

Det kommer att bli som folkets egen Nobelfest – fast roligare, konstigare, snyggare, och med schlager (och allt blir, som bekant, bättre med schlager). Varsågoda för tipset.